|
” Filmen som räddade Star Trek från sig själv” som någon sagt. Ja, efter de metafysiska och storvulna utflykterna i första filmen "Star Trek: The Motion Picture" tog man nu i del två ett steg tillbaka och bytte ut allt: manusförfattare, producent, regissör och de gjorde ett jättebra jobb: man byggde en mindre, mer intim och mänskligare historia om åldrande, kärlek och hämnd. Den genetiskt manipulerade rymdskurken Khan flyr från sin exilplanet och jagar Kirk för att hämnas sin hustrus död. Det blir en spännande katt-och-råtta-lek där oddsen höjs genom att Kirks gamla flickvän Carol Marcus och hennes son David utvecklat en revolutionerande ”Genesis”-teknik som kan användas för att skapa liv på döda planeter, men också fungera som ett vapen. Khan får tag på Genesis, och det slutar med en magnifik rymdstrid, en envig mellan Kirk och Khan, där Kirk gör något så elegant att man förvånas över att det inte görs mer i rymdfilmer: han utnyttjar det faktum att rymden är ett tredimensionellt slagfält.
I Star Trek II tycker jag allt är på rätt plats: personkemin funkar perfekt mellan besättningsmännen och Kirk, Spock och McCoy grälar på det sätt som de ska göra. Khan är en formidabel fiende, minst lika smart som Kirk. Greppet att göra konflikten personlig höjer filmen skyhögt över föregångarna, och kanske är detta den bästa Star Trek-filmen av dem alla.
Man gjorde andra viktiga förändringar i den här filmen: istället för det grandiosa, myllrande forskningsskeppet som Enterprise framställs i förgångaren är det nu mer av ett militärt skepp: uniformer, titlar, jargong andas mycket mer flotta än akademi, och det passar ofantligt mycket bättre.
Visst känns en del gammalt idag, kanske framförallt Khans gäng med sina fönade hockeyfrissor och motorcykelkläder, men som helhet är detta en solid science-fiction-film.
En kommentar om slutet: för att ytterligare skruva upp oddsen slutar filmen med ett en av huvudpersonerna dör, även om man lämnar så många antydningar och trådar till att denne ska kunna återupplivas i en oundviklig del III att det nästan blir fånigt.
|
