|
D en första filmen om X-men är i mina ögon en av de bästa superhjältefilmerna som gjorts. Till att börja med har den en intressant story om hur samhället skulle reagera om plötsligt vissa människor muterade och blev totalt avvikande – hot eller möjlighet, ska de skyddas eller interneras? Dessutom presenterar filmen en samling intressanta hjältar och skurkar, med fantasifulla och coola superkrafter. Men lika viktigt är att regissören Bryan Singer lyckas göra konflikterna personliga eftersom man får en bra inblick i utanförskapet hos exempelvis mutanter som Rogue och Wolverine och en förståelse för vad som driver de båda företrädarna för grupperingarna av goda och onda mutanter: professor Xavier respektive Magneto.
X-men 2 är något så ovanligt som en uppföljare som är bättre än originalet. Storyn behandlar i princip samma ämne, men introducerar en mäktigare skurk i den hänsynslöse Stryker som söker efter ett sätt att döda alla mutanter. Några nya häftiga mutanter presenteras också i filmen, framförallt den fridfulle Iceman och den mer aggressive Pyro. Med större budget och – framförallt – en djupare och mer personlig historia om Wolverine och hans ursprung skapar regissören Singer ännu mer engagemang och fart än i den första filmen.
Nu har alltså X-men 3 (eller ”X-men: The last stand”) som den döpts till kommit, och det är lätt att förstå att mina förväntningar var ganska höga. I ”The last stand” återkommer de flesta av de gamla figurerna, och några nya tillkommer, framförallt diplomat-mutanten Beast som försöker medla mellan människor och mutanter i det krig som står för dörren. Den centrala gimmicken i ”The last stand” är att ett medicinföretag kommit på ett ”botemedel” mot mutationer, en spruta som mirakulöst nog omedelbart förvandlar mutanten till en vanlig människa. Självklart splittrar detta både mutanter och människor i fraktioner som är för och emot användandet av botemedlet. (Precis som i de två första filmerna är det inte svårt att dra paralleller till hanteringen av minoriteter genom mänsklighetens historia, allt från homosexuella till psykiskt sjuka och mängder av politiska och etniska grupper).
Det är välkänt att produktionen av filmen hade problem. Först skulle Singer regissera, men hoppade av när han fick erbjudandet att regissera Superman Returns. Matthew Vaugn tog över, men hoppade också av, och det slutade med att Brett Ratner fick göra filmen. Till detta kan läggas att filmklippare, filmfotografer och designers har bytts ut under resans gång.
Tyvärr måste jag säga att frånvaron av Bryan Singer och de andra i produktionsteamet märks. ”The last stand” känns mer mekanisk och opersonlig än de tidigare filmerna. Ett embryo till en intressant historia finns definitivt, men filmskaparna lyckas aldrig göra historien personlig och engagerande. Wolverine, Storm, Magneto, Iceman, Pyro och de andra repeterar mekaniskt sina roller från föregångarna, men det sker ingen intressant utveckling med dem, de blir mer av karikatyrer än riktiga människor. Mystique och Dr Grey/Phoenix är de enda som får göra något överraskande med sina roller, men det är inte tillräckligt för att skapa ett djupare intresse för karaktärerna.
Visst finns det mycket som är bra med filmen, flera av strids- och specialeffektscenerna är magnifikt genomförda, även om man kan ifrågasätta poängen med exempelvis Golden Gate-sekvensen. Och var det bara jag som tyckte det var konstigt att det blev natt väldigt plötsligt när de klev av bron? Slarvigt. Och som sagt, Jean Grey genomgår en ganska spännnande metamorfos genom filmen.
För att ytterligare höja spänningen låter filmskaparna tre av huvudrollsinnehavarna dö i filmen (lugn – jag ska inte avslöja vilka), vilket alltid är djärvt, men för mig kändes det snarare snöpligt, och nästan sensationslystet, eftersom framförallt de första två försvann så kvickt att det blev mer en antiklimax än emotionellt laddat, vilket det borde varit. Varför gjorde man inte filmen en halvtimme längre och gav den tid att andas i dessa och andra sekvenser, då hade det kunnat bli en betydligt mer gripande och engagerande film?
Nej, tyvärr, med ”The last stand” känns det som att X-men-serien nått vägs ände. Trots snygga effekter och en bra grundläggande idé blir filmen en ganska tunn historia som underhåller bra för stunden, men ganska snabbt försvinner ur minnet.
|
