|
|
|
|
|
|
F ilmen om industriarbetaren Francois (Jean Gabin) som drivs till att begå ett mord, “a crime of passion” som det kallas på engelska. Filmen berättas genom återblickar, så kallade flashbacks. Filmen börjar med att visa slutet och skapar på så sätt en nyfikenhet hos oss som tittar. I den första återblicken får vi se hur Francois träffar sin namne Francoise (Jacqueline Laurent) och blir ögonblickligt förälskad. Konflikten trappas upp en kväll när Francois följer efter Francoise till en revy och då får reda på att hon träffar en tvivelaktig och manipulativ man vid namn Valentin (Jules Berry) i hemlighet. Man kan ana att Francois upprörs över förbindelsen inte bara av svartsjuka utan också för att den rena och idealiserande Francoise sakta men säkert fördärvas av sitt umgänge med Valentin.
Denna typ av uppbrutna berättarstruktur med flashbacks känns knappast som särskilt revolutionerande idag och även om “Dagen gryr” inte var den första filmen som använde sig av flashbacks så upplevdes filmen ändå som nyskapande då den kom. Den upplevdes till och med som så pass nyskapande att producenterna kände sig oroade över att publiken inte skulle förstå filmen och därför satte in en förklarande text i början: “En man har begått ett mord. Instängd, fången i ett rum, ser han för sitt inre hur han blev mördare”. Snacka om att skriva sin publik på näsan. Men det är denna presentation av berättelsen (och då framför allt de tydliga konstrasterna mellan “nutid” och dåtid) som får mig att sitta som klistrad framför teven. Att se hur Francois som från början är en lycklig ung man full av hopp blir alltmer desillusionerad ju längre filmen pågår. Jean Gabins skådespelarinsats här är verkligen storartad. De ångestladdade, klaustrofobiska scenerna i lägenheten skulle jag vilja påstå hör till de verkligt stora i filmhistorien. Francois vankande av och an, kedjerökande liknar stämningen i amerikansk film noir och faktiskt gjordes en nyinspelning på 40-talet med Henry Fonda i huvudrollen.
“Dagen gryr” är ett praktexempel på poetisk realism, en tendens som utvecklades inom den franska filmen under 30-talet. De ledande filmskaparna var, förutom Marcel Carné, Jean Renoir och Jean Vigo. Tendensen föddes ur den pessimism som fanns i Europa under den här tiden och det är svårt att inte ha det i bakhuvudet när man ser filmen.
För er som ännu inte har sett, gör det! Och ni som redan har gjort det gör det igen, och begrunda vad denna mordhistoria verkligen handlar om.
|
|
|
|
|
 |
|
