|
|
|
|
|
|
W alt Disney sa en gång i tiden att han ville göra filmer för en hel publik och inte bara för barn. Hans mål var att producera animerad film som kunde stå jämte vanlig spelfilm och bedömas på samma grunder och med samma allvar. Man kan verkligen diskutera hur bra Disneystudion har tagit tillvara på det här arvet: Någonstans på vägen föddes begreppet ”familjefilm” och någonstans kring datoranimeringens födelse började Disney i desperation lansera filmer som Lejonkungen 2 – Simbas skatt. Bolaget som istället fortsatte göra innovativ animerad film åt Disney var förstås Pixar, och från och med milstolpen Toy Story för femton år sedan har Pixarstudion, steg för steg och film för film, överträffat sig själva. Vid det här laget har de till och med fått en sur och hård amatörkritiker som jag själv att höja på ögonbrynen. Wall-E var filmen där Pixar verkligen nådde taket, brakade igenom det och sedan fortsatte mot stjärnorna. Det var inte bara ett underhållande äventyr, och det var inte en barnfilm. Den handlade om två maskiner och hela mänskligheten – film för en hel publik, det om något.
Upp är en film i samma kaliber. Den handlar inte om hela mänskligheten, men den handlar om en människas hela liv – och den försöker lära mycket unga människor någonting om mycket gamla människor. I filmens inledning möter vi Carl, en liten parvel som med stjärnor i ögonen drömmer om att åka ut i världen på äventyr. En vanlig dag, som man säger, traskar han förbi ett hus där det verkar pågå spännande saker. Han träffar Ellie, en liten tjej med samma drömmar om världen som han själv. I vilken annan animerad film som helst skulle detta vara karaktärerna som hela filmen skulle handla om, och som barnen i biosalongen ska identifiera sig med. Men vad som följer är istället ett långt montage som sträcker sig över flera årtionden och till slut introducerar filmens verkliga huvudperson – det är samma Carl, men nu är han Mr. Fredricksen, en sur och ensam gammal gubbe. Filmen springer alltså iväg från åttaåringarna ända bort till åttioåringarna. Den handlar inte om barn utan om gamlingar! Jag kan bara föreställa mig hur en åttaåring reagerar på den överraskningen.
Vår gubbe i stugan, Carl Fredricksen, har ett långt liv bakom sig men inga drömmar om äventyr blev någonsin verklighet för honom. Dags att ändra på det medan tid ännu finns, resonerar Carl och flyger iväg i sitt hus på väg mot sina drömmars plats (med ballonger, förstås). Hans enda sällskap är en i hans ögon odrägligt jobbig liten unge vid namn Russell, som i dagens moderna tidevarv vet allt om världen Carl bara fick drömma om när han var i samma ålder. Russell verkar inte ha några ordentliga äventyrsdrömmar och inte så mycket fantasi, men han gillar onekligen choklad.
Det som följer är ett äventyr som är lika gammeldags som det är roligt och nyskapande. Det finns något klassiskt över hela filmen, en fantastisk farkost som måste lagas, okända faror i djungeln och gigantiska zeppelinare som ser ut som gamla lyxfartyg på insidan. Till viss del är det här en äventyrsfilm om äventyrsfilmer – det hör ju till äventyret att utforska djungler och upptäcka okända djur och spännande hemligheter. Carl visste det när han var åtta, men nu när han är närmare åttio är allt bara ett enda stort besvär. ”Kan den få följa med?" frågar Russell vid ett tillfälle Carl som surt svarar "Nej" om och om igen.. ”Men det är en talande hund!” utropar Russell till slut förbluffat.
Det finns en underbar sagolikhet över väldigt mycket i Upp och den känns inspirerad av både det suggestivt absurda i Miyazakis filmer och den eleganta, nästan realistiska franska traditionen av animering. Äventyret är tillräckligt knäppt för att man ska koppla bort verkligheten, men samtidigt kan man relatera till karaktärerna, och Carl känns lika trovärdig som Walter Matthau eller Jack Lemmon i Griniga gamla gubbar. Filmen är också en hyllning till Carls utdöende generation med äventyrsdrömmar från den analoga tiden, och den verkar vilja säga till barnen i publiken att man ska vara snäll mot griniga gamla gubbar för det är inte lätt att vara en. Och huvudpoängen i den här filmen är kanske att alla är vi barn i början.
|
|
|
|
|
 |
|
