|
|
|
|
|
|
C arl Theodor Dreyer är en regissör som i dagens kommersiellt inriktade filmmakeri blivit lite bortglömd. Vissa hävdar att han är den största regissören genom alla tider. För sin samtid var han svår och blev illa recenserad. Det enda vi kan konstatera är att han i efterhand fått en central roll i stumfilmens korta historia. Många ser den här filmen som hans främsta.
”En kvinnas Martyrium” handlar om Jeanne d'Arcs rättegång och slutliga bestraffning, att inte veta vilket öde Frankrikes nationalhelgon gick till mötes är inte den bästa förutsättningen för att se filmen, men jag tänker inte avslöja något om filmens sista tredjedel.
Filmen är inspelad i slutet av 1920 talet, strax innan ljudfilmen introducerades. Om man ska gå efter den darwinistiska teorin så bör stumfilmen i sig ha stått på sin höjdpunkt kring år 1928 till och med 1930 då den började konkurreras ut av dialogen som berättarverktyg. ”En kvinnas martyrium” är gjord 1928 och blev Dreyers sista stumfilm, enligt de allra flesta också hans bästa.
Verkets storhet och anledning till att den fortfarande får femmor av sina åskådare är dels det banbrytande användandet av närbilder, närbilden i sig ger rent psykologiskt talat en obehagskänsla av att vi är för nära, obehag fungerar utmärkt i en tragedi. Dels för en skådespelerska vid namn Maria Falconetti, hon gjorde bara en filmroll i hela sitt liv, blev upptäckt av Dreyer på en gatuteater och kommer aldrig att glömmas för sin insats i filmen, jag tänker inte ens försöka hylla denna insats eftersom ord inte kan beskriva extraordinära historiska konstverk, man måste själv se Falconettis arbete med egna ögon för att förstå.
Filmen bygger på de verkliga dokumenten som fördes över Jeanne d'Arcs rättegång. Dreyers insats i verket är inget man kan veta säkert men att Falconetti spelar hela filmen utan smink, att skuggorna på golvet förvandlas till ett kors och spegelbilderna i vattnet under ett folkslagsmål på gatorna kan vi nog vara säkra på är regissörens förtjänst. Likaså de nyss nämnda närbilderna.
Att recensera ”En kvinnas martyrium” utan att nämna musiken är lite utav en synd, musiken är enastående, en gotisk kör tilldelar dramat en extra nivå.
Som alltid med de lite äldre filmerna kan man aldrig vara helt säker på att man verkligen har sett originalet och Dreyer själv dog i tron att hans film var försvunnen för alltid efter att hans egna original förstörts i en brand. På ett sjukhus i Oslo fann man ett sista exemplar som tros vara likt om inte identiskt med det som visades i slutet av 20 talet.
En personlig reflektion av filmen kan kännas lite onödig, jag har redan gjort klart att jag ser detta som en av de bästa filmerna som jag har sett.
|
|
|
|
|
 |
|
