|
P ubliken introduceras för den svenske tempelriddaren Arn, tjänstgörande i det heliga landet i slutet av 1100-talet. Hur har han hamnat där? Det får man följa, från barndomen i ett oroligt Västergötland där det inte är en självklar välsignelse att höra till en av de viktigare ätterna. Tro, krig och kärlek. Kloster, svärd och lek i gröngräset.
Det är inget större fel på den här filmen. Om det är en oroande eller uppmuntrande kommentar beror på vilket håll man kommer ifrån. Själv har jag inte läst böckerna utan tabularasade ned i biofåtöljen beredd inte att jämföra med någon förlaga, utan att se en film stå på egna ben.
Det gör den förhållandevis väl. Den svenska filmbranschen får ursäkta, men dess renommé är inte helt utan fläckar när det kommer till liknande produktioner. Det vilar dock ingen B-känsla över den här. Om de historiska detaljerna kanske inte är hundra procent rätt så är det gott och väl nittio i alla fall, och mer är inte rimligt att begära om man inte är oresonligt tjurig. Jag har heller inga anmärkningar av vikt på skådespeleriet. Barnskådespeleri brukar vara ett känsligt kapitel, men här tycker jag att det fungerar bättre än delar av vuxenskådespeleriet.
Som sagt inget större fel. Men ett par problem finns. Det ena är att handlingen även för en som inte har läst böckerna, för att uttrycka sig brittiskt, inte är så svårförutsägbar. Eller för att tala som en Stockholmare, handlingen är möjligen mer svårförutsägbar än en t-baneresa från Odenplan till Slussen, men avgjort mindre än Odenplan till Mariatorget. På sätt och vis påminner det lite om en Kalle Anka-serie, som är så pressad i formatet att ingenting finns med om det inte verkligen behövs för handlingen. Man kan alltså vara säker på att om något händer så har det betydelse för något annat. Efter att snabbt ha märkt att handlingen inte tänker ta några luriga turer så blir det mycket, mycket enkelt att i förväg säga vad som kommer att hända, filmen igenom. Inte så att man från början kan precis hela handlingen, men de närmaste fem-tio minuterna överraskar aldrig. Nota bene att detta kommer från undertecknad, som är notoriskt lättlurad av filmhistorier. Det kan förstås spela in att karaktärerna är ungefär lika subtila och mångbottnade som en genomsnittlig pannkaka. Det märks omedelbart om en person är Ond eller God.
Det andra problemet är att även om man inte har läst böckerna så känns det verkligen som en filmatisering av en bok. Harry Potter led av samma sak. En räcka nyckelscener som är så många att det varit svårt att få in något starkare sammanhang mellan dem, och det är påtagligt hoppigt. Alla ingredienserna i pannkakan finns där, men man hade inte tid att grädda den så att den hänger ihop ordentligt. Det blir antagligen lätt så när man ska trycka ihop två böcker till en film, och samma fenomen lär ligga bakom att inget oväsentligt finns med i filmen. Frågan är i vilken grad filmens tillkomst ursäktar brister i själva filmen. Ringa, säger jag.
För att fortsätta gnälla, allt kan knappast skyllas på att det är en konvertering. Det förefaller uppenbart att även om grundmaterialet kanske är en intressant exposé över en bit historia kryddad med fiktiva personer, så är berättelsen enkel och konventionell nästan in absurdum. Jag förväntar mig inget Wes Andersonskt, men kanske inte fullt så mycket… ja, Guillou kanske? Det är inte dåligt alltså, säkerligen ett gott hantverk, men min lust att efter filmen kasta mig över böckerna för att få förloppet mer utbroderat är begränsad.
Ändock; trots att detta skrivs i juletider så är det ingen kalkon. Den kommer till korta på några punkter, men det är verkligen inget större fel på filmen. Trean känns gjuten. Men är inte det lite som med pannkakor? Ganska gott, inget att anmärka, men det är knappast så att man efter första tuggan blir överraskad när man tar den andra.
|
