|
|
|
|
|
|
E n utomjordisk varelse blir kvarglömd på jorden av sina medresenärer när de ska lämna planeten. Otrygg i den nya miljön söker han skydd i ett uthus. När den yngsta sonen i familjen, Elliott (Henry Thomas) hör märkliga ljud från uthuset så får han uppleva ett möte som ingen annan människa upplevt förut. Han bestämmer sig för att behålla rymdvarelsen och döper honom till E.T. Tillsammans med storebrodern Michael (Robert MacNaughton) och lillasystern Gertie (Drew Barrymore) så måste Elliott nu komma på ett sätt för att kontakta utomjordingarna och låta E.T. få komma hem. Vart efter tiden går blir Elliott och E.T. allt mer sammanlänkade med känslor och hälsa och den unga pojken kommer tidigt i livet tvingas lära sig vad sorg innebär.
E.T. är en av filmhistoriens finaste, gulligaste och vackraste filmer med både skratt och sorg. En familjefilm som blivit känd för mycket, men kanske mest av allt för att vara en originell snyftare. Man kan inte låta bli att fälla en tår till slutscenen som trots den barnvänliga handlingen är så känslosam. Många gånger har jag talat om filmer som jag ansett vara tidernas kanske mest välgjorda sciencefictionfilmer men nu har vi verkligen kommit till filmernas film och mästerverkens mästerverk inom genren. Detta är verkligen en film som kan ses om ett obegränsat antal gånger.
Steven Spielberg har vart med på många hörn i olika filmer som nått framgång genom åren. Men ingen så lyckad som E.T. Här har han regisserat en Oscarsvinnande film som tog hem fyra statyetter och nominerades till ytterligare fem. Däribland nominerade han sig själv för bästa regi och film. Det är mycket ovanligt att sciencefictionfilmer får så mycket uppmärksamhet och uppskattning. Utöver detta har ingen mindre än John Williams gjort musiken till filmen, vilket är ett säkert kort med skarpa toner. E.T. får en femma utan att tveka och tillhör allmänbildningen att ha sett vill jag påstå. Rekommenderas varmt.
|
|
|
|
|
 |
|
