|
C arrie Bradshaw har äntligen gift sig med sin Mr Big, Miranda är lycklig med sitt jobb, sin man och sitt barn, Charlotte är nöjd med att äntligen få ha en familj och Samantha känner sig yngre och mer sexuell än någonsin. Och nu lämnar de New York för en gratis lyxvecka i ett solparadis. Ändå är det någonting som fattas. För vad är det egentligen som pågår bakom lykta dörrar och i deras perfekta värld? I film nummer två om dessa fyra väninnor får vi följa de på deras inre resa och jakten på det perfekta livet.
Alla har vi väl någon gång fått oss en glimt av tjejerna i Sex and the City, vare sig vi haft vakor, zappande tv-kvällar eller blivit tvingade till att plågas av en fanatisk partner. Tv-serien har haft en enorm framgång världen över, i alla möjliga åldrar.
Filmen i sig handlar egentligen inte om någonting. Carrie är fortfarande den eftertänksamma Carrie, Miranda blir någon slags tråkig guide med jobbkris, Charlotte är lika stel och nervös som alltid och kring Samantha handlar allt självklart om sex. Stundtals blir den extremt löjlig, orealistisk och till och med en gnutta pinsam. Skämten är ofta tafatta och obekväma (speciellt de icke politiska muslim-skämten om de beslöjade kvinnorna och deras konservativa män) och blir till slut bara till en stor sörja av lönlösa parodier. Att man dessutom kastat in ett dåligt försök till musikalnummer i Abu Dhabi gör det hela bara mer bisarrt.
Jag ger den dock en trea, mycket på grund av att Sex and the City är just – Sex and the City. Och hur mycket jag än vill hata denna film för det dåliga manus som den egentligen har så man kan inte undvika att låta sig dras in i den exklusiva värld där sex, pengar och mode är fullkomligt vitalt och nödvändigt. Och jag erkänner – jag gillar det.
|
