|
I talienaren Michelangelo Antonioni har regisserat denna psykedeliska film från 1960-talet.
Den handlar om en ung man som tillsammans med en lika ung kvinna söker svar på livets frågor i Arizona-öknen.
Den börjar i skolan, med flummig Pink Floyd-musik spelandes i bakgrunden. Där diskuterar College-elever (som är aktivister) politik och annat smått och gott.
Efter att diskussionen urartat i någon form av upplopp stormar polisen skolan och skjuter en kille. Han visar sig vara svart. En av hans kompisar, Mark (Mark Frechette), flyr från platsen med ett flygplan. Han verkar vara bra på att styra ett plan, men va fan, egentligen är det inte särskilt trovärdigt. Men i en sådan här film är väl det inte meningen heller, antar jag.
Han landar mitt ute i öknen. Där träffar han Daria (också med sitt riktiga namn Daria Halpin). De diskuterar allt mellan himmel och jord (nåja), men allra mest om livet.
Till slut blir de så klart kära i varandra. De älskar hejvilt i öknen. Detta är mycket förutsägbart.
I filmen kan man skymta en ung Harrison Ford och skådisen G.D. Spradlin. Båda kom att medverka i filmer av Francis Ford Coppola; främst klassikerna Avlyssningen och Apocalypse. Även Rod Taylor (Tidsmaskinen) är med.
Den här konstiga filmen (som inte säger lite) är överpretentiös. Den lever inte upp till det den vill vara.
Nämligen att lyckas med en originell idé. Denna idé slösas bort i tramsiga repliker, ännu tramsigare och innehållslösa diskussioner och så dåliga, orutinerade skådespelare som dessutom är patetiska och tycker synd om sig själva.
Finalen besitter en läcker effekt, med snygga färger och högt artisteri, men det räcker tyvärr inte då hela filmen innan varit så dålig. Slutet kan inte lyfta helheten.
Antonioni "lyckades" bara göra en amerikansk film.
Och tur var väl det.
|
