|
|
|
|
|
|
K ortfilmsformatet är ett ypperligt tillfälle för unga filmare att göra vad som helst. Pröva vingarna för första gången, ägna sig åt ett ämne som de aldrig kunnat göra förut på grund av format eller budget, eller helt enkelt experimentera.
Dansar med dvärgar uppfyller en del av dessa kriterier. Här handlar det om en kvinna och hennes ganska förvirrade och förvirrande drömmar, aningar och/eller världs- och självuppfattning. Filmen styrs inte längs någon spikrak linje, även om den ändå är konstruerad kring vissa återkommande teman som också pedagogiskt länkas ihop av en berättarröst.
Om man ska tro filmens berättarröst (som talar i jagform) handlar det om en kvinna som lever ensam sedan hennes man lämnat henne. Hon arbetar på en elefantfabrik (en fabrik där man tillverkar elefanter) och agerar allmänt aningens paranoid med ögat ofta tryckt mot ytterdörrens titthål. På nätterna drömmer hon bland annat om en dansande dvärg.
Filmen är gjord med en sorts blandteknik och använder inte bara filmade bilder utan också animationer i form av fulsnygga svartvita teckningar som med hackig stopmotion rör sig in och ut ur filmen.
Tankarna går dels till de mörka drömlandskapen hos Lynch, men det är utan att på samma vis fästa vid de ställen i hjärnbarken han ständigt kommer åt. Främst är det istället Polanskis Repulsion som känns som närmsta filmhistoriska granne. Med den ensamma kvinnan i sin lägenhet som upplöser verklighet och fantasi för sig själv.
Men detta är inte lika självdestruktivt som hos Polanski, och inte heller lika samlat. Det är svårt att härleda någon exakt tanke med valet av konstigheter här.
Problemet med Dansa med dvärgar är att den är för otydlig för att fungera som t.ex. psykologisk thriller, men samtidigt för konkret för att nå det undermedvetna och det dolda. Bilderna från elefantfabriken och texten som läses till dem, är visserligen roliga, och visst, det går att se hela filmen endast som en komedi, men om man vill sugas in i det mystiska som ändå är filmens metod och verkningsmedel tar det stopp.
Det är för spretigt och kringstrött och framför allt: bilderna ger inga vidare associationer utan stannar vid att vara bara konstiga i sig.
Titeln är förstås lysande i all sin direkta fånighet och även om den nästan kan kännas krystad (den har egentligen inte så mycket med själva filmen att göra) ser det fint ut på biobiljetten. Å andra sidan hade den här filmen kunnat heta nästan vad som helst, något som förstås både är en styrka och en svaghet. Som tur är håller den sig under en kvart, varför det inte finns risk för utmattning eller tristess, även om tiden är fullt tillräcklig för att man flera gånger ska hinna fråga sig vad det är som sker.
Så är också känslan inför hela filmen efteråt, ett intryck fullt av motsättningar: varför gjordes den, men spelar det någon roll varför?
|
|
|
|
|
 |
|
