|
|
|
|
|
|
J a, äntligen så fick man tillfälle att se den beryktade Zardoz. John Boorman har numera gjort två av dom mest underskattade filmerna som producerats, Exorcisten 2 (fast trean är fortfarande bäst!) OCH Zardoz. Vad jag förstått så hade han full konstnärlig frihet med denna filmen och det borgar för en rulle som inte riktigt är som andra rullar.
Villigt kan jag erkänna att jag var mycket skeptiskt när jag fick se Sean Connery uppenbarade sig i minimala röda badbyxor och hästsvans, men ju mer jag betraktade helheten desto mer insåg jag också hur förbannat genialt det var. För mitt i all röra av märkliga scenerier, smaklösa ”framtidskläder” från sjuttiotalet och förvirrade (eller?) dialoger så känns allt så helgjutet.
”Pretentiös” har alltid varit något som är seriöst/konstnärligt/allvarligt bara för sakens skull utan att mena något. Jag tycker inte Zardoz är det. Det är förvisso en relativt allvarlig historia med lite brittisk humor inbakad, men Boorman var verkligen seriös med vad han gjorde. Inte något flörtande med arty-recensenter här heller. Det blev nog snarare tvärtom skulle jag gissa.
Jag skulle utan tvekan slänga i Zardoz i samma mening som Picnic at Hanging Rock och Wicker Man. Detta är nämligen tre filmer som lever på en enorm mystik, även om speciellt Wicker Man skiljer sig från dom andra (genom att vara mer logisk och lättförståelig), men mystiken finns där. Mystik som är så tät att du kan torka dig i...om näsan med den.
Ganska långsam men inte farligt. Jag tycker nog att Matrix var segare! Det var väl bara snarare så att Boorman tog sig lite tid på att berätta en historia som Rod Serling skulle ha klämt ihop på 25 minuter (inlklusive reklamavbrott) i något avsnitt av Twilight Zone!
Nåja, uppskattar man evighetslånga tagningar på folk som är förvirrade i spegellabyrinter och säger repliker som ”Stay close to me, inside my aura” så bör man faktiskt se Zardoz.
|
|
|
|
|
 |
|
