Reinfeldt söker mandat för att slippa jobba

”Berätta vad jag ser för något”, uppmanar jag en gammal bekant, numera pr-konsult.

Hon förklarar att hon älskar Almedalsveckan. Att hon lever för den. Hela hennes år går åt till att förbereda sig för denna märkliga vecka där all politisk makt i Sverige samlas. Politiker, affärsmän, lobbyister, pr-konsulter, marknadsförare och journalister. Med andra ord - drägg.

Min bekant förklarar att varje blick betyder något. Projekt dröms ihop här. Affärer avslutas här. Och det är det hon gillar – spelet.

Vi står i baren på Donners – en uteservering som för tillfället är fullpackad med de mer bemedlade i allt utom just utseende. Jag har just avslutat mitt uppträdande. Ett av min karriärs mindre lyckade.

Hon förklarar att det rykte som cirkulerar just nu rör den förmenta smutskastningskampanjen mot Mona. Aftonbladet och sossarna vill få det till att hon mobbas utan fog av en pr-byrå som heter Diplomat. Det kanske är sant.

Kanske är hon utsatt för en välregisserad smutskastningskampanj av slipade pr-byråer.

Men det är inte så att de tar skiten ur luften.

Bilden av Mona som en svag och dålig ledare har funnits i människors medvetande långt innan någon smutskastningskampanj inleddes. Mitt eget intryck är att socialdemokraterna inte hade haft det här problemet om deras ledare hette Margot Wallström snarare än Mona Sahlin. Men nu är det som det är – och Mona är en katastrof för partiet oavsett.

Lustigt att de är så dåliga på att vara i opposition, sossarna. De har regerat med under-dog retorik i 80 år. Till och med vid makten gjorde de lite annat än att förklara att de kämpade för de svaga och representerade minoriteten. En minoritet som brukade ligga på närmare fyrtio procent av väljarunderlaget. Och nu, när de äntligen är underdog, så misslyckas de och ägnar sig i stället åt självömkan.

”Ååh, det är så synd om oss, ingen tycker om oss!”, vilket för tillfället verkar vara sant.

Tidigare på kvällen har Reinfeldt talat. Det var ett bra tal – han var som Obama – fast utan visioner. Han lovade framför allt två saker:

1. Att inte höja skatterna.

Och 2. Att inte sänka skatterna.

Han lovar alltså att inte göra någonting. Och tittar man på statistiken så är det precis vad väljarna vill ha. De vill ha hopp om ingen förändring. De vill att ingenting ska ändras – det är vad Reinfeldt lovar.

Samtidigt får vänsterpartiet och miljöpartiet skäll för att de vill införa en sex timmars arbetsdag. Lyssnar man på Reinfeldt så vill han ha noll timmars arbetsdag.

Och med det talet inleds alltså Almedalen 2010. Upptakten till valrörelsen. Kanske första gången i Sveriges moderna historia då vi kan få borgerligt styre två mandatperioder i rad.

Jag vet inte vad det här valet kommer att handla om. De flesta säger jobben, välfärden, kort och gott – ekonomin.

Det kommer inte att handla om att Sverige är i krig i Afghanistan. Det kommer inte att handla om övervakning. Det kommer inte att handla om någonting viktigt.

Med fingret i luften verkar det också som att svenskarna kommer att få vad de vill ha  - ingenting.

Inga visioner, ingen förändring, inget hopp.

Av: Aron Flam