Maktkamp24:s bloggpanel vecka 27

Sven-Otto Littorin avgick i veckan från sin ministerpost.. Detta ledde till att en het debatt blossade upp om mediernas ansvar. Vart tycker du att mediernas gräns vid granskningen av politikerna bör gå [När frågan formulerades var SOLS misstänkta sexköp ännu inte känt. Reds. anm.]?

Johan: Det beror på vad granskningen handlar om, men generellt bör journalister avhålla sig från att involvera politikers släktingar och vänner. I just det här fallet är det dessutom tydligt att tidningarna publicerar uppgifterna om att han skulle ha begått någon form av brottslig handling i syfte att hämnas för hans uttalanden om mediebevakningen. Den sortens vendettajournalistik hoppas jag att vi slipper i framtiden.

Emma: Det där med Littorin-affären blev jättekonstigt. Dels tyckte jag att Aftonbladets avslöjande om att de skulle låta bli att avslöja honom, eftersom han nu inte är en officiell person, kändes otroligt obehaglig. Det stigmatiserar rätt fint, liksom, "vi vet nåt alldeles förskräckligt om den här människan, ni kan ju skvallra och spekulera själva". Om det verkligen var så att de anser att en icke-officiell persons privatliv är värd att respekteras skulle de ju så klart inte gått ut med den sortens nyhet alls. Sen är det vedervärdigt om Expressen tidigare vänt sig till hans barn, det måste så klart dras nån gräns nånstans för hur långt man ska gå - det är för bedrövligt att det ens uppstår som diskussion. Förhoppningsvis var inte det påståendet ett sätt att eventuellt gömma oegentligheter begångna av Littorin dock, för då blir ju barnen dubbelt upp använda i ett medialt syfte och inte känns bra på nåt vis i världen.

Anders: Självklart är gränsen passerad. Allt som inte är olagligt eller grovt omoraliskt borde lämnas utanför rampljuset. Trots att vi vet att Littorin avgick av en annan anledning är det viktigt att understryka att kärleksliv och dylikt borde ignoreras helt. Brott mot folkrätten däremot...

I Almedalen brände FI 100 000 kronor för att påvisa skillnaden mellan män och kvinnors löner. Pengabålet blev en världsnyhet - men gjorde feministerna rätt eller fel?

Emma: Jag är lite kluven faktiskt. Jag håller med de flesta om att det var helt galet - men å andra sidan gav det ju massvis med uppmärksamhet till F!. Det är en ständig kamp för de mindre partierna att få det. Frågan är om inte sådana här, möjliga övertramp, jagas fram på grund av trängseln i uppmärksamhetsradarn. Det blir för mig oundvikligt att fundera över förnedringsgraden man måste vara beredd att ta, för att få nödvändig medial uppmärksamhet. Hur det i sin tur påverkar kvaliteten på den typ av politiker som därmed får väljares förtroende. Men innan man blir alltför högfärdig om hur allt "borde vara", ska man nog komma ihåg ett par saker: Dels att mindre partier inte behöver mer än 4 procent av väljarnas röster. Dels att de stora partierna kan kosta på sig "god smak" som sitter säkert och har ett utmärkt megafonverktyg via prasselmedia, nya politiskt intresserade slussas igenom deras kanaler där de formstöps och uppfostras att ingå i det strömlinjeformade budskapet. Där då den ironiska twisten blir att "omväxling förnöjer". Vi har de politiker vi förtjänar, sägs det.

Anders: De gjorde fel i det att de inte presenterade sitt förslag - jämställdhetsfonden - i vare sig längre kommunikation, pressmeddelande eller tryckt material vid aktionen. De skulle också ställa frågan om det vore omoraliskt att köpa en annons i Expressen för 100 000 kronor också. Då skulle kanske frågan handla mer om deras politik, i stället för nu om Schyman är galen eller inte. Att frågan diskuteras lite är kanske en seger för ett parti som nog annars inte skulle synas över huvud taget. Vad har vi exempelvis hört från Piratpartiet?

Johan: Jag satt i en panel tillsammans med Gudrun Schyman dagen efter att hon brände pengarna. Vid åtminstone tre tillfällen pratade hon om hur hennes parti saknar pengar, och varje gång hördes spridda skratt i publiken. Det säger det mesta om hur smart hennes utspel var. Jag gissar att pengabranden retar just de människor som tidigare haft viss sympati för Schyman, alltså människor som även retar sig på champagne-sprutande Stureplansbrats.

Vad hoppas du upptar den politiska debatten den kommande veckan?

Johan: Inget spännande, hoppas jag. Jag tänker ta semester.

Emma: Nu kommer det att bli stiltje ett par veckor framöver. Jag hoppas kunna hitta lite vinklar om integritetsfrågeställningen att driva, personligen, kanske behöver vi öka medvetenheten om hur viktigt det är att rädda internet. Det är nog lite upp till oss som opinionsbildar även under semestern att avgöra, tror jag?

Anders: Att Kristdemokraterna vill sänka dansbandsmomsen. Nej, Sahlins vändning. Innan talet i Almedalen bävade många för vad som kunde hända, nu efteråt har nog hela partiledningen betongkepsar efter firandet - hennes bok börjar diskuteras, och till och med media måste erkänna publikrekord och att det var visioner som drev talet. Samtidigt hoppar lokalfördelningar och riksdagsledamöter av Alliansen. Hur spinner högern det här? "Farlig personkult kring Mona Sahlin"? "Intern kritik rörande Sahlins popularitet"? "Stavfel i Sahlins bok"? Vi väntar med glädje.

Vilken politiker har utmärkt sig mest den gångna veckan?

Emma: Littorin och Schyman utmärkte ju sig såpass att de blev frågor i veckans panel. De känns svårslagna, till och med av varandra faktiskt. Delad förstaplats?

Anders: Att säga Schyman, Littorin eller Ternström vore för enkelt. Jag har märkt att jag använt den här frågan för att ta upp misslyckade borgerliga politiker - men den här veckan ska någon hyllas: André Assarsson, muf, för hans klipp om partierna - särskilt Centerpartiet. Hjärtligt, bitskt och roligt (precis som vi på Alliansfritt jobbar). Jag och Björn skrattade pinsamt högt framför skärmen.

Johan: Solveig Ternström, som lämnade Centerpartiet och sedan kampanjade med Mona Sahlin i Visby. Hon påminner oss om hur oerhrt låga krav vi ställer på de människor vi röstar in i riksdagen.