Jerker Eriksson: Deras avkomma utrotar du från jorden

I begynnelsen var gotisk romantik. En sökning på svenska skräckfilmer från före 1930 här på filmtipset ger endast två träffar: Vilgot Sjöströms "Körkarlen" från 1921 och den svensk-danska samproduktionen "Häxan" från 1922. En kuslig slump, då jag i denna veckas artikel tänkt använda släppet av "Psalm 21" på dvd som ursäkt för att beskriva vad som måste betecknas som ett moment 22 hos svensk skräckfilm: är det en “riktig” skräckfilm så ses den inte som svensk, och är den genuint svensk så gills den inte för skräckfilm.

Ganska snabbt insåg jag dock att valet av ämne faller på det i princip obefintliga urvalet. Mellan 1980 och 1999 producerades det bara ungefär dussinet svenska skräckfilmer, och det skulle vara fullt möjligt för mig att helt enkelt låta den här artikeln bli ett index över dessa, men det kändes föga inspirerande, så jag ber i stället om överseende med dispositionen för den här gången.

“Det är ett symptom på vår civilisation att människor är så rädda att de har skräck som underhållning” sade Susanne Osten. Kanske, men skräckfilm är också en last som saknar kön, klass och politisk färg. Horrorälskare dyker enligt min erfarenhet upp i alla skepnader, och i alla sammanhang, vilket signalerar att fenomenet nog ändå svarar mot ett grundläggande behov i samhället. Kanske ligger det något i föreställningen att de är ett medel för att bearbeta irrationella rädslor, allmänmänskliga eller situationella. Kanske är de bara tilltalande för oss som varelser som sällan får uppleva nedärvda flykt- och stridsinstinkter i skarpt läge.

Svensk genrefilm i allmänhet - krim möjligtvis undantaget - och rysare i synnerhet arbetar i en sisyfutisk uppförsbacke. I första hand beror detta på att vi bor i en riktig avkrok där inte ens en relativt populär film med nödvändighet låter betala sig med biografintäkter. I andra hand har skräcken per se nekats tillträde till filmens finrum i Sverige. En tänkbar, men inte självklar, förklaring kan vara att “förråande eller skadligt upphetsande” film då och då resulterat i tillfälliga utbrott av moralpanik, med Studio S trettioårsjubileum och video nasty-erans stundande dito som aktuell påminnelse.

Hans Hatwig (tidningen Okej!) var säkert fullt medveten om detta när vårt avlånga land fick sin första slasher efter amerikanskt snitt: "Blödaren" (1983). Under de glesa åren som följer ser vi legendaren Mats Helge göra några försök, Peter Borg spelar in två filmer och förutom dessa kan nämnas Jack Ersgards "Besökarna" (1988), Rumle Hammerichs "Svart Lucia" (1992) och Mikael Håfströms "Skuggornas hus" (1995). Som en parentes vill jag dock nämna teveproduktionen "Chock", som tillsammans med "Skuggornas hus" och "Riket" (1994) på kort tid gjorde under för opinionens syn på skräck.

Det är lätt att få intrycket att de svenska filmerna inte tog sig själva på så blodigt allvar under de här åren, med Harald Treutiger som slåss mot den brännskadade zombien Mr. Andersson och det faktum att "Evil Ed" (1997) med Gert Fylking och "Sex, lögner och videovåld" (2000) båda är någon sorts metapastischer. Säkert är det inte så enkelt, men säkert är att den som inte blir tagen på allvar av sin publik riskerar att oavsiktligt anpassa sig efter förväntningarna.

Sedan år 2000 har det dock spelats in en aldrig skådad mängd horror på hemmaplan. Av tradition har det i allmänhet rått ganska spartanska produktionsförhållanden inom genren. Idag borde således otäck film må betydligt bättre, då kostnaden för att spela in en film sjunkit, och möjligheterna att sprida den på ett internationellt plan är större än någonsin. Framväxten av mer explicita och sadistiska skildringar på film är också en logisk följd av google-ålderns inträde, och i och med denna “torture porn” borde scenen stå öppen för ett uppdämt behov av mer raffinerad skräck. Lars von Triers "Antichrist" och Weerasethakuls "Uncle Boonmee Who Can Recall His Past Lives" får exemplifiera detta, och även att skräcken tappar sitt namn när den blir rumsren. Då blir den fantasy.

Skräckfilmen har för många svenskar verksamma inom filmindustrin varit en språngbräda ut till internationella engagemang och erkännanden. På skådespelarsidan kan nämnas Max von Sydow, Lena Olin, Britt Ekland, Ewa Strömberg, Peter Stormare och Tuva Novotny. Nyligen omkomne, alltid i varmt minne, Per Oscarsson intar kanske något av en särställning i skaran, då han spelat såväl vampyrjägare som Frankensteins monster. Också på regisidan har skräckfilm varit biljetten till en större publik. Jonas Åkerlund, Mårlind-Stein, Håfström och Ersgard har alla, på litet olika vägar, genom skräckregi nått den amerikanska publiken. Min förhoppning är att en liknande utveckling får fortgå i många år till.

Jag skulle vilja gå så långt att postulera att den enskilt största faktorn som påverkat den svenska filmen och publiken de senaste femtio åren är det engelska språkets framväxt som totalt dominerande andraspråk. Det denna artikel skulle handlat om var hur det talas dålig engelska i svenska filmer, och hur det onda gestaltas på ett sätt som inte känns angeläget för oss i Sverige, med skjutvapen, rymdvarelser och katolska demoner. Att jag saknar något genuint i dem som har med mig att göra. Det kan vara mötet mellan stad och landsbygd, en svårighet att överblicka det mångkulturella samhället (skräck är ett utmärkt sätt att formulera sådan osäkerhet på ett inkännande sätt utan att det blir rasistiskt), arbetsförnedringens byråkrati eller åtminstone något som gäller för alla kulturer. Hellre en svensk film om ett åskmonster än om ett nöjesfält med en förbannelse.

Eller är det månne så att det sant svenska som svarar bäst mot skräckfilmsidealet är en sammanbiten ångest, så som den skildras i "Apan" och "De ofrivilliga"? Eller av Bergman, Norén och av Tarkovskij i "Offret"? För det är något jag skymtar i Låt den rätte komma in, och det är något som berör mig. Och det känns inte speciellt amerikanskt.

Skrivet av: Jerker Eriksson.