Filippa Berg: Att falla för grupptrycket

Jag är ju, som de flesta kanske vet, ganska vit. Likblek skulle vissa säga. Spökliknande, enligt andra.

Hursomhelst. Detta är något som folk ofta och gärna påpekar. Som om jag inte visste det eller något. Folk verkar ömsom lida med mig ömsom vara extra nöjda med sig själva för att de inte är blekast i rummet längre.

Det verkar inte slå någon att det är något jag själv har valt. Det är klart, jag kan väl också ägna mycket tid åt att ligga och pressa på stranden eller i solarium eller kleta in mig själv med massa brun utan sol-produkter som luktar apa. Men jag vill inte. Jag vill varken utsätta min hud för onödig strålning och låta den åldras i förtid (som den hudvårdsnörd jag är) eller gå runt och lukta skit.

Detta är ganska lugnt på vintern. Men nu är det sommar och hetsen sätter igång på riktigt.

Folk går runt och är bruna som bajskorvar hela bunten.

Nåja, även jag tycker det är fint att vara lite sådär fräscht solkysst på sommaren. Men den där bajskorvslooken är verkligen ingenting för mig. Och folk som är bruna på vintern ser ju bara efterblivna ut.

Förra sommaren stod jag emot helt. Vistades inte i solen över huvud taget och var ganska nöjd med det. Jag tänkte på alla solnördar som kommer ha hy som russin om några år medan jag kommer vara len som en barnstjärt. Tillfredsställelsen.

Men nu. Med den senaste tidens fetmahysteri som befunnit sig i mitt liv har andra tankar poppat upp. Man ser ju faktiskt smalare ut om man är brun. Särskilt om man är har bikini. Och tänk vad det faktiskt skulle vara skönt att slippa alla kommentarer och gliringar om min ljusa hudton.

Inte för att jag själv inte trivs, jag orkar bara inte höra det och tvingas att falskt skratta med och säga något om "jaa man är ju genomskinlig, vit som ett lakan, spöke, vampyr". Jag spyr lite på det. JAG ORKAR INTE MER!

I think I surrender. Till bajskorvsland. Fuck.