Giertz: "Hur ska jag kunna bevaka allsången?"

Det terrordåd som skakade Norge i fredags är fasansfullt. Det är en bestialisk handling att detonera en bomb i centrala Oslo och ta åtta oskyldiga liv – allting för att vilseleda polisen när han två timmar senare skjuter ett åttiotal barn och ungdomar till döds på ett politiskt sommarläger.

Mina tankar och mina tårar har de senaste dagarna – och kommer i all framtid – att gå till de anhöriga som är kvar i livet.

Mina tankar går till den mamma som förlorat sin enda dotter. Den dotter som hon bara några dagar tidigare vinkat hej då och pussat på kinden, samtidigt som hon kommit ihåg hur mycket hon älskar henne.

Mina tankar går till den storasyster som aldrig mer får krama om sin lillebror. Den lillebror som hon hela tiden sett en statsminister i.

Mina tankar går till de miljontals politiskt engagerade ungdomarna i hela världen som i dag räds att uttrycka sina tankar. De ungdomar som i går skickade in sitt utträdesbrev till det ungdomsförbund som de en dag gick med i – i hopp om att satsa på den politiska banan.

Mina tankar har under helgen varit bundna till Norge.

Jag har, i och med mitt jobb, läst näst intill varenda artikel. Sett varenda bild. Hört varenda intervju. Ringt varenda en. Försökt söka svar. Försökt förstå och försökt greppa.

Det är omöjligt.

Att i veckan då återgå till arbetet som nöjesreporter kommer att kännas underligt.

Hur ska jag kunna rapportera om skandalösa sexinviter i Allsång på Skansen – när familjer ropar på hjälp i Oslo?

Hur ska jag kunna skriva krönikor om Amy Winehouse tragiska död – när 76 människor, där alla för någon är en egen Winehouse, skördats i ett terrordåd dagen innan?

Hur ska jag kunna bevaka kungafamiljernas bravader runt om i världen – när Mette-Marits styvbror mördades på Utöya?

Hur ska jag kunna legitimera att jag skriver om så oviktiga saker som plastikoperationer och tuttchocker – när blodiga, skottskadade, kroppar undersöks på sjukhus?

När människor i min egen ålder blir kallblodigt avrättade under segervrål kan jag inte göra annat än att brista ut i tårar. Den ofattbara rädslan som dessa ungdomar kände går inte under några omständigheter att sätta sig in i.

Hela världen höll andan. Extrasändningar sattes in och nyhetsredaktionerna jobbade på högvarv. När skulle någon komma in och berätta att det var ett försenat aprilskämt?

Det dröjde inte lång tid innan frågan var som bortblåst. Det man i stället undrar i ett läge som detta är när världen ska börja andas igen.

Jag tvivlar på att det någonsin kommer att ske.