Filmtipset recenserar The Fault In Our Stars: Jag försökte hålla mig från att skrikgråta
Att en film som handlar om puppylove och cancer är otroligt stark och gripande känns nästan underförstått och onödigt att skriva. Filmer av det här slaget med sorgliga och väldigt tunga ämnen, är ibland svåra att kritisera. Det problemet hade jag inte med ”Förr eller senare exploderar jag” – eftersom filmen helt enkelt är sjukligt bra.
Filmen, som är baserad på den bästsäljande boken av John Green, seglade rakt upp på en första plats i USA och gick om storfilmer som Edge Of Tomorrow och Maleficent. Riktigt roligt att en lågbudgetfilm (som bara kostade 12 miljoner dollar att producera) om cancerpatienter och romantik lyckades gå om 3D-jättarna mitt i popcornsäsongen. Jag satt med en klump i bröstet filmen igenom och försökte jag hålla mig från att skrikgråta. Låter inte det kul?
En odödlig kärlekshistoria
Kärleken mellan Hazel (Shailene Woodley) och Gus (Ansel Elgort) är som kärleken i The Notebook och Titanic. En galen kemi, som man känner av redan när de träffas för första gången i stödgruppen för ungdomar med cancer. De delar båda samma kvicka och syrliga humor och ett förakt för det traditionella.
Vi ser faktiskt både Woodley och Elgort tillsammans i Divergent, men då som syskon. De verkar ha hittat ett speciellt band som lyser lika starkt som filmens engelska titel The Fault In Our Stars. Det kanske är tråkigt att kommentera den svenska översättningen av titeln – men den engelska är helt klart vackrare.
Påminner om Arya Stark i Game of Thrones
Woodley gör rollen som Hazel, flickan som fick veta att hon hade sköldkörtelcancer vid 13 års ålder, otroligt bra. Hon påminner mig om Arya Stark i Game of Thrones. Inte bara på grund av den snygga bruna kortklippta kalufsen, utan det är något med uttrycket i ögonen, som speglar ett medfött hjältemod och någon som aldrig ger upp kampen om sitt liv.
Innehåller en härlig dos galghumor
The Fault In Our Stars är rolig också. Filmen innehåller en härlig dos galghumor. En hysterisk scen är när Gus kompis Isaac (Nat Wolff) blir dumpad av sin flickvän och går, inte helt ömsint, loss på Gus imponerande samling pokaler medan han gallskriker parets sockersöta kärleksmantra – ”Always” – om och om igen.
En annan absurd scen är mötet med den mycket tillbakadragna författaren Peter Van Houten (Willem Dafoe), som är Hazels största förebild. Denne frågar om Hazel och Gus känner till svensk hiphop och börjar sedan sittdansa i en slags obehaglig trans till Bomfalleralla av Afasi och Filthy.
"Jag tappade inte intresset för en sekund"
Jag ska erkänna att det fanns stunder när jag kände att det höll på att bli lite väl krämigt, men manuset lyckades alltid parera i precis rätt ögonblick innan det slog över. Det är också filmens styrka – de tvära och ibland överraskande kasten mellan humor, lycka och bottenlös sorg. Jag tappade inte intresset för en sekund, utan det här är en sådan film som ser sig själv. Förr eller senare exploderar jag släpper inte greppet om dig förrän det är slut och knappt ens då. För då har man ångest i en halvtimme typ.
Inget för hypokondriker
Betyget blir en stark fyra, kanske att den kändes lite väl självgående och trimmad för min smak. Någon liten spricka eller skevhet hade behövts för att den skulle nå hela vägen till högsta betyg. Jag var hypokondriker innan jag såg filmen och man kan säga att jag är redo för min CAT Scan nu så här efteråt.
Skriven av: Cecilia Blomstedt
Betyg: 
Se trailern här:
