Farzad Nouri: Därför gillar jag inte bråk

När jag var yngre så var jag rätt kaxig. Rapp i käften och den stereotypa ”roliga killen i klassen”. Ni vet, den som pratade mest i klassrummet men alltid såg till att någon annan i fick skit när läraren skulle hitta en syndabock för oordningen som upptstått. Mina betyg gjorde mig pålitlig i lärarnas ögon.

Att vara kaxig innebar också en del problem. Det var lätt att hamna i bråk och tjafs. Tjafs, gärna, jag var en mästare på att ”knäcka” folk verbalt. Minns ni när man ”knäckte” folk? Sa något som fick den andra tyst, och så sa man ”knäckt”. Ibland svarade den andra ”spräckt, bräckt, dubbelknäckt” och så blev man själv knäckt tillbaka.
Tjafs, som sagt, okej. Men inte gärna bråk. Jag var en sportig kille som bara ville synas och höras, inte bli nedslagen. Jag lyckades på något sätt nästan alltid prata mig ur situationer som kunde leda till stryk. ”Stor i orden liten på jorden”- ordspråket - det var jag.

I tonåren blev det svårare. Dels för att folk blev mer hormonstinna och aggressiva, men också för att man var tvungen att backa upp sina vänner som hamnade i slagsmål. För att vara någon att lita på så var man tvungen att inte vara en ”bangare”. Att få en ”bangare”-stämpel var mer exkluderande än att vara oskuld. Så det hände att man hamnade i trubbel.

Efter den perioden av tuffhet så insåg jag att jag inte är killen som gillar bråk. Varken att titta på eller att utöva. Jag kan inte låtsas. En anledning var för att jag inte ville få någon av mina kompisar i trubbel. Skulle jag bråka och de skulle lägga sig i så skulle jag aldrig förlåta mig själv om något hände mina vänner. Men den främsta anledningen var för att jag mer och mer insåg att jag var storebror, lillebror och son. Jag ville inte utsätta min familj för sorg om något tragiskt hände mig. Jag vet själv hur orolig jag blir när jag hör att något händer min familj och jag ville inte utsätta dem för samma sak. Det obehaget.

För att ändå inte bli ”bangare” blev jag killen som alltid försökte stoppa bråket och lugna ner folk. Jag intalade mig själv att folk inte är så korkade, bara man pratar med dem så löser det sig. Oftast uppstår bråk på grund av ett missförstånd eller osäkerhet hos någon part som vill hävda sig, som jag själv i tonåren.

Jag var på turné i helgen med Riksteatern, en turné där vi firar det (bland annat) persiska nyåret Nouroz. Väl i Karlstad hamnade vi på MMA-galans efterfest. Det gick runt män där med halsband som såg ut som cykellås. Enorma saker runt halsen som skulle ge vilken vanlig människa som helst ryggproblem. En fet kätting runt halsen. Om de där killarna skulle vända sig om i en hastig rörelse så skulle de få whiplash, garanterat.

Vi hängde med ett gäng fantastiskt roliga och härliga grabbar. Jag bjöd på mig själv och skojade om att jag har koll på nödutgångar ifall det blir bråk, jag har mobilkameran redo för att filma. Jag undviker ögonkontakt med alla som ser farliga ut. Jargongen blev den att de började skoja med mig och min mesighet. Helt okej. Vi hamnade i ett par tjafs, men inget allvarligt hände. Vi i sällskapet Twittrade om de olika incidenterna. Om tjafs, bråkstakar och om våra nyfunna vänner som vi skämtsamt kallade livvakter.
30 minuter efter att vi Twittrat lite överdrivet om händelserna så sms:ar min lillebrorsa mig ”Vad fan händer!? HAR DET BLIVIT BRÅK!?”
Jag svarar att vi bara skojar och att allting är lugnt och att vi haft sjukt kul. Men jag blev, där och då, påmind om varför jag inte gillar bråka.
Jag vill inte göra någon annan orolig. Jag är vän, storebror, lillebror och son.