Pascal Engman: Det sämsta framträdandet i världshistorien

Jag sitter på en restaurang i centrala Stockholm. På en upplyst scen står en folkkär artist och sjunger sånger som en gång i tiden var hits.

I publiken sitter mestadels medelålders damer och slår ihop händerna, suckar förälskat och sjunger med i refrängerna medan deras män himlar med ögonen. Jag räknar till tre medsläpade män försjunkna i djup sömn. En kan möjligtvis ha drabbats av en stroke eftersom han sitter med huvudet nedböjt mot bröstet och dreglar på sin tröja.

Detta är krogshowsverige i dess puraste form: starköl med jägermeister, seg biff som inte ens i den bästa av världar kan kallas oxfilé och en artist på dekis. Allt i en sorgesam symbios till priset av 350 kronor.

Sångerna, som faktiskt är bra, varvas med anekdoter ur artistens karriär. Hans ambition att verka spontan är så genant att ta del av att jag ibland måste se bort för att härda ut. Konstpauserna och vändningarna är så inövade att en nordkoreansk nyhetsuppläsare inte kunde vara mer manusbunden.

Klyschorna och flosklerna om att ”vara sig själv”, ”ta hand om varandra” och ”fred på jorden” kommer i en så strid ström att man skulle kunna utvinna energi ur dem.

Ett yngre sällskap blir hyschade av en kvinna när de hysteriskt fnissar åt någon platt och inövad mening som uttalas i syfte att visa på självinsikt och självironi men som avslutas med att man ska ”våga visa vem man är”.

Jag tänker att hon borde hyschat den talande katastrofen på scenen istället, och med en djup suck reser jag mig för att gå på toaletten och ta en paus från eländet.

Därinne möter jag en kollega som står och sköljer ansiktet med vatten och betraktar sig själv med suicidal blick. Jag skämtar torrt om att jag hellre betalar 350 kronor till Al-Qaida än att genomlida ännu en krogshow. Han svarar inte utan skakar bara på huvudet.

Jag går tillbaka till min plats och mitt sällskap. När kvällen någon timme senare är över står publiken upp och jublar. Jag också.