Jonas Inde, 44, har en lång resa bakom sig. Och kanske en ännu längre framför sig.

Hans kortroman KKM, en akronym för Känslig Kärleksfull Mördare, är precis utkommen.
Boken, skriven ur en mördares perspektiv, är en brutal och blodig historia på lite mer än 40 sidor.
Förlag efter förlag nobbade boken eftersom dom inte ”ville skaka galler”.

– Det är klart att den är grov, men den är inte olaglig, säger Jonas Inde när jag träffar honom i korridorerna på Sveriges Televison.

Skrivprocessen för KKM började som fyllemaniskt krafs. Sedan nyktrade Inde till.

­– Jag var inne i en period då jag drack, och eftersom jag vet att jag är alkoholist så blir jag tidigt missnöjd med det…och det är ett tåg som går, och min tankevärld blir väldigt våldsam.

Kan du känna att du inte vill kännas vid det som du skrev under tiden du drack?

– Jag kan inte skriva en bok på fyllan, i alla fall inte en bok som jag vill ge ut. Grunden var patologiskt gegg. Det fanns något drastiskt i texten och jag kände att det bar. Jag håller med Kay Pollack. Man ska välja glädjen. Och när jag jobbar är misärskildringar det absolut roligaste jag vet. Jag får lust av det.

Hur mycket tog du av dig själv till den här boken?

– Jag är inte väldigt olik honom i mitt förhållande till tennis, i just det fallet är det som han är. Jag sitter ju inte på nåt slags psykiatripiedestal utan för att det ska bli trovärdigt så måste jag ta av mig själv.

KKM är väldigt våldsam. Är det en samhällskritik eller vill du underhålla?
– Jag vill att den som läser ska känna, jag vill att han ska vara trovärdig. Jag valde att lägga hans värderingar ganska nära mina egna. Inte högerextrem. Inte vänsterextrem. Samma värderingar som dom flesta har som inte är som han. Ja, så är det.

Berätta lite om processen med ditt bokkontrakt. Du fick kontraktet genom Twitter?

– Jag hade avtalat muntligt med två förlag att den ska ges ut. Sen får jag då höra av dom att ”nä det blir inget, jag vill inte skaka galler”. Det är klart att den är kontroversiell, men den är ju inte olaglig. Det var fjärde nobben. Och ingen av nobbarna var för att ”det här håller inte” utan det var för att de inte vågade ge ut det. Jag blev ju rasande men eftersom jag är nykter så kan jag ju hålla koll på det där, förklarar Inde.

"Jag var tvungen att hoppa ut genom fönstret för att förstå"

År 2003 är mörkt för Jonas Inde. Han lever i stort sett på kaffe. Han äter ingenting. Han väger 53 kilo.
Han sträcker ut armarna och hoppar från sitt fönster på tredje våningen. Han vaknar upp på Karolinska sjukhuset.
Skallen är spräckt.

Depressionen däremot, är intakt.

Läkarna kan inte förstå hur han har gått med sin bipolära hjärna i över 10 år – utan medicin, utan hjälp. Inde själv tror att tennisen och träningen var det som höll honom över ytan.

År 2003 försökte du ta livet av dig. Vad kände du när du vaknade på sjukhuset?

– Jag är ju väldigt envis. Psykiatrikern trodde inte på mig när jag sa att jag var helt omedicinerad. Med en bipolär hjärna. Jag var tvungen att hoppa ut genom fönstret för att förstå att jag behövde mer hjälp än att vara nykter.

Blev självmordsförsöket ett vägskäl för dig?

– Efter det där…jag hoppade. Jag spräckte skallen. Jag gick ner till 53 kilo. Att jag inte blev grönsak i permobil är ett mirakel. Det är okej att överleva ett sånt fall men att jag klarade mig så pass bra. Det var en sån misär då tyckte jag att härifrån kan det bara bli bättre. Och det blev bättre ett tag. Och sen dippade det åt helvete igen för jag tog ett återfall. Jag stod inte ut. Jag behövde medicin, och då blev det alkohol.

Är det någonting som du ångrar från den här tiden när allting var mörkt och skit och helvete? Är det något du vil ha ogjort?

– Jag har ju konsekvenser av min alkoholism. Den senaste behandlingen tog fem månader. Ja, det är ju massor som jag önskar att jag hade ogjort. Som jag kan känna att det är erfarenheter som inte är värda att ha. Men det är väl floskelsvenska. Det är progressiv sjukdom. Det blir värre och värre och värre och värre. Jag tänker sällan på det i och med att det är så långt från den person som jag är nykter.

Du är också diagnostiserad bipolär. Känner du ibland att det skulle vara skönt att inte vara det, eller har du blivit sams med det?

– Jag har accepterat läget. Men jag tycker ju inte om det. Att jag är alkoholist är jag tacksam för. Att jag medicinerade mig själv så pass illa att jag blev gravt alkoholberoende. Att jag har den insikten att det inte är något alternativ längre. Droger. För det har jag gått i botten med. En dag i taget. Men det där bipolära det hade jag helst sluppit. Men jag är tacksam att jag blev alkoholist på det. För hade jag inte blivit det hade jag ju farit in och ut på psykakuter och sånt där. Och det är inget bra ställe att vara på. För de ger dig ju bara massa mediciner. Det dummaste du kan göra om du är på en psykakut är att vara för privat för då har de en medicin mot det.

"Alkohol är farligast"

Ja, du har ju kritiserat psykvården i Sverige. Vad skulle kunna göras bättre?

– För det första så tror ju jag att det är fler människor som behöver tvångsvårdas, det är det ena. Och sen att det måste finnas ett personligt bemötande. Men jag tror inte att de är ödmjuka nog inför att de här medicinerna faktiskt är droger. Men nu är det ju lite så att det är en paradox. Du måste hamna där för att ditt liv är i fara, men det är också livsfarligt att hamna där. Det är min erfaranhet.

Alkoholpoltiken och drogpolitiken i Sverige, vad tycker du om den? När Leif GW sade att Plura borde hålla sig till brännvin efter hans kokaindom så reagerade du.

– Jag tycker om Leif GW, han är ju jättekunnig. Men när någon säger ”Håll dig till brännvin” blir jag rasande. Alkohol är farligast. Leif är en klok man som har fel. Idioter som har fel, ja men visst, dom finns. Men när någon som borde veta bättre. Jag har aldrig varit heroinabstinent men jag har varit alkoholabstinent. Det är ett sånt våldsamt sug för mig. Och de våldsbrott som begås på fyllan är många fler än de som begås på andra droger.

"Jag behöver vara lite galen"

Hur går din skrivprocess till. Måste du ha en utlösande faktor. Vara arg, lycklig - eller revanschsugen?

– Jag behöver vara lite galen. Jag måste vara det. Men jag har inte marginaler till det. Förut kunde jag ju framkalla det genom att inte äta och dricka mycket kaffe men till sist blev jag ju psykotisk och hoppade ut genom fönstret. Så jag kan inte det.

Efter 13 år lämnade du av Killinggänget. Du skrev senare att det var för att de har en sorglig människosyn. Står du fast vid det idag?

– Ja, jo, men lite så. Det är en vinnarmentalitet som jag har väldigt svårt för som finns där. Som kan vara väldigt bra att ha, för det är inte bara av ondo. Men jag menar att det är, det kapar människor. Och även ett ord som jag tycker väldigt illa om, eller det är väl ett begrepp och det är svaghetsförakt. Jag tycker det är dumt att använda det uttrycket. Svaghetsförakt är skräck. Man blir rädd för andra människors svaghet. Att förakta någon, det är lite cojones i det. Men egentligen är det bara skräck. Det kunde jag också. Men det kapar det man gör till sist.

Du har skådespelat en hel del. Hur ser du på det i framtiden?

– Jag har inte gjort en komisk roll på länge och det är en sorg. Jag missade en komisk roll på grund av min alkoholism, det är jättetråkigt, men så var det med det.

Ibland blir du ju rosenrasande på Twitter. Och bara kör. Rena rama rants. Har du ett hett temperament?
– Jag är ju inte riktigt hundra procent, men jag kan skriva och så är jag nykter, men jag är som jag är. Det där är väl en sån där klassisk grej som folk som är ute och bikar helt säger, ”jag är som jag är”. Men i det här fallet så. Men när jag blir arg så blir jag väldigt arg.

Du har gjort en väldigt lång resa. Vad gör du om det blir mörkt igen?

– Det blir sällan så i dag. Det var ett tag sen. Det får sällan så stora proportioner. Jag är 44 år, jag orkar inte må hur dåligt som helst.
Vissa grejer måste verka ut och jag skulle inte orka att ha det hur jävligt som helst igen. Vissa saker har jag varit tvungen att gå igenom. Men om jag börjar dricka igen så är jag ju i helvetet igen. Så funkar det ju – men inte på en gång för jävulen är listig.

Tror du på gud?

– Ja. Från dag till dag.