Quetzala : Varför tråkig och ful när man kan vara glad och snygg?

Redan 1959 skrev författaren William Burroughs i sitt mästervärk "Tjacket" om hur knarkaren alltid är i förändring, och alltid är ung.

Mer än 40 år senare manglas det ut paparazzibilder på Lindsay Lohan som ser allt mer tilltagen ut. Hon har blivit spritfet, hon har konstiga gammeldagsa kläder, hon har opererat sig helskum. Alltid ensam, eller med poliser som eskorterar henne vid varje sida; eller mitt i ett hav av paparazzifotografer.

Skvallertidningarna i Hollywood gissar att Lindsay har dumpat sitt hårda leverne och försöker att leva hälsosamt. Hur kan det gå ihop?

Lindsay, en kvinna som tidigare levt oehört hårt, jobbat sedan hon var i stort sett 0 år, sprungit på castings, haft magsår på grund av sina krångliga föräldrar, lidit av ätstörningar och fått hela sitt liv ut och invänt i skvallertidningarna, verkar vilja förändra sin situation. Till det bättre.

Resultatet? Att ingen vill ha med henne att göra, hon är bränd i branschen, hon tigger jobb på röda mattan-premiärer och det ägnas spaltmeter åt att såga henne.

Twin Peaks-stjärnan Lara Flynn-Boyle går också ett dystert öde till möte. Eller främst hennes ansikte. Den en gång så vackra kvinnan är ett minne blott. Som Nyheter24 skrev tidigare så spekulerar plastikkirurgerna i Tinseltown om att hennes ansikte "smälter bort". Anledningen är, tragiskt nog, att hon försöker sluta med sina operationer.

Och jag frågar mig, vad finns det för vits med att förbättra och förändra sitt liv, att leva hälsosamt och strunta i allt det där som är dåligt och dödar en, när resultatet av den mentala storstädningen bara blir att allt blir precis lika jävligt som innan, bara mycket tråkigare och fulare?