KRÖNIKA. Nyheter24:s nöjeschef Mimmi Lexander om hur vi ska bli av med de skeva kroppsidealen i modeindustrin som aldrig tycks förändras. "Om branchen inte tar sitt ansvar finns det inte många alternativ kvar än att tvinga modellerna att ha bevis på att de är friska". 2012-04-15 12:19

"Top Model"-vinnaren Alice Herbst har fått besked från agenturen i Los Angeles att hon måste tappa fyra centimeter över rumpan till sommaren då hon ska försöka sig på en modellkarriär i Los Angeles.

Hon har inte tränat på flera år. Nu tränar hon. Och tänker på vad hon äter. För att Alexis Borges, chef på agenturen i LA, vill det.

Hon duger inte som hon är, det får hon reda på av modellagenturen i Los Angeles. De säger det inte rakt ut, men budskapet är tydligt.

En annan gång har en designer vid en klädprovning tagit tag i Alice lår, “dallrat med dem” och gjort tecken mot halsen att hon är körd.

Alice är 178 centimeter lång och väger 55 kilo. Hon har ett BMI på 17,4. Enligt tabellerna är hon redan underviktig. “De flesta forskare drar viktgränsen för anorexi vid ett BMI på 18", står det på sjukvårdsrådgivningens hemsida. Enligt FN:s beräkningar är man undernärd om man har ett BMI under 18,5.

Det här behöver inte betyda att just Alice är sjuk. Man kan ha ett naturligt lågt BMI. Men det handlar om att hon ändå är "för stor för branchen”.

Vill man jobba som modell är det de här spelreglerna som gäller. Det vet Alice. Det vet alla modeller, och vet de inte det så blir de snart obehagligt påminda om verkligheten. Men måste det vara så?

Israel blev först i världen att lagstifta mot underviktiga modeller. För att få göra modejobb måste de israeliska modellerna ha ett BMI på minst 18,5 och visa upp läkarintyg på att de mår bra. Det måste även anges tydligt om bilderna retuscherats så att de ser smalare ut än vad de är i verkligheten.

Visst känns det skevt att lagstifta om vikt i vilket sammanhang som helst. De naturligt underviktiga modellerna får helt plötsligt inte vara med längre, även om de råkar vara födda så.

Men i dag får inte heller de naturligt kurvigare tjejerna vara med. Med lagstiftning gäller samma förutsättningar för alla. Skillnaden mot den nuvarande situationen? Modellernas hälsa. Men framför allt: det tas ett litet steg i rätt riktning för alla de kvinnor som dagligen blir pumpade med ett livsfarligt och ouppnåeligt ideal.

Det råder delade meningar om det här verkligen är lösningen, jag är själv förvirrad. Men det går inte framåt, och någonting måste hända.

Faktum kvarstår. Vi matas fortfarande från alla håll med det, tröttsamt uttjatade och konstant debatterade, pinnsmala idealet. Vi tittar fortfarande på oss själva, på vågen, på innehållsförteckningen över kalorier, på diet- och träningstipsen och tillbaka på tjejerna på catwalken, på reklambilderna och i modellprogrammen.

Jag håller med Nina Åkesson. “För oss spelar det ingen roll om modellen är ”naturligt” smal eller om hon är sjuk – vi jämför oss på samma tokiga grunder”. För hur ska vi vanliga dödliga någonsin duga om en tjej med redan underviktigt BMI inte ens gör det?

Om "branchen", som är för stor för att ta på och heller ingen riktig person att peka ut, inte självmant tar sitt ansvar så finns det inte många alternativ kvar. Och helt ärligt, man måste väl säga att det går sådär för branchen med det här ansvarstagandet.