SÖNDAGSINTERVJU: Sverige, England och USA. Erik Hassle har levt ett kringflackande liv de senaste åren. Att hålla relationer vid liv kan vara svårt när man inte hinner ses så ofta, för Nyheter24 berättar Hassle hur han ändå lyckas. 2012-05-27 09:00

Hur funkar det med flickvänner och liknande när man är ute och reser så mycket som du?

- Det funkar. Det är ju viktigt, oavsett om man har mycket att göra. Det gäller bara att ge relationerna tid och sköta om dem, det får ta den tid det tar helt enkelt. Det handlar jävligt mycket om att försöka balansera tiden så att det funkar. Logistiskt är det ju mycket att lösa, men man får fixa det.

Har du tjej?

- Jag brukar hålla ganska låg profil när det gäller civilstatus. Men ja, jag har tjej.

Hur ofta träffar du dina gamla polare då?

- Det är viktigt att inte glömma bort vänner. När jag är ledig nån dag vill jag alltid träffa gamla vänner. Sen hinner man ju inte träffa alla så ofta som de hinner träffa varandra, det är ju bara att acceptera. Men man blir lite picky med vänner när man blir äldre. Jag har kanske tre-fyra gjutna polare kvar från när jag var yngre. Men så är det väl för alla, man har ju inte kvar de där femtio polarna man hade när man gick i plugget. Man växer upp och utvecklas åt varsitt håll. De i mitt band är polare till mig, så dem träffar jag ju.

Hur Mötley Crüe är du och bandet på turneér?

- Jag tror det är vanligare att folk har lugna ritualer, det är nog mycket nördigare än vad folk tror. Klart folk krökar mycket, men det beror nog mycket på att det alltid finns tillgång till alkohol efter gigen. Det är klart det är skönt att ta en bärs eller fem efter en spelning, man drar ju liksom upp adrenalinnivån till max när man spelar. Jag tycker ju det är kul att dricka och festa och sådär. Men jag är lite begränsad av att jag sjunger. Min röst funkar inte dagen efter. När man har ett tajt spelschema måste man ta det lugnt.

Hur mycket bråkar ni då?

- Klart man bråkar ibland, men det blir ju inget handgemäng eller så. Det där är nog annorlunda för ett band. Som soloartist är ju bandet där till mitt förfogande. I och med att de är mina polare så blir det ju lite annorlunda också.

Du har tidigare sagt att du var sprallig som barn, hur tog det sig uttryck?

- Jag var väl mest busig tror jag, hade väl lite svårt att sitta still. Tyckte om att skratta och ha kul. Jag var väl sån efter att jag började sjunga också men i sången fanns det något som folk kunde gilla en för istället för att bara vara han som inte kunde sitta still i klassrummet. Jag tror att jag fortsatte vara pratig och kanske lite störig ända upp i gymnasiet. Men i gymnasiet handlade det nog mest om att jag var trött på skolan.

Jag vill gärna åka hem och dra finger åt alla lärare som sa att man aldrig skulle ta sig någonstans här i livet. Är det så för dig också?

- Nej, faktiskt inte. Det kanske är så för andra, men för mig var det aldrig så. När det började gå bra för mig tyckte jag allting var så kul så jag tänkte inte på det sättet. Jag var bara så glad över att få träffa nytt folk, så man lyckades komma ifrån den där rollen man hade i skolan. Man går i skolan i tolv år och har en roll där som man inte kunnat ändra på. Nu fick jag börja om, träffa folk jag såg upp till och vara den personen jag ville vara.

Ja, man har ju sin roll i en grupp när man växer upp. Vem var du när du gick i skolan?

- Man hamnar alltid i grupperingar i plugget. Jag hade inga problem med att få kompisar. Jag hörde nog till skaran som hellre hade kul än var duktiga i skolan. Jag har alltid gillat att skratta och om andra skrattade åt något jag gjorde så kändes det bra, och det kanske gick ut över andra någon gång. Ibland har jag varit i en gruppering där jag inte står för det gruppen gör. Därför var det så skönt att få träffa de här vuxna människorna som tyckte man var duktig på något och kunna vara lite mer avslappnad.

Bilden av en väldigt skötsam ung man växer fram under intervjun. Erik Hassle har flickvän, han krökar inte ned sig under turnéer, han var ingen hårding i skolan, han slåss inte med bandpolare. Han träffar sina vänner så ofta han hinner och han hyser inte ens något agg mot sina gamla lärare.

"Är väl en zlatanista"

Vad hade du gjort om du inte hade jobbat med musik?

- Fan vad svårt att veta, men nog helst med nåt konstnärligt, filma eller fota kanske. Jag hade nog kanske pluggat något faktiskt.

Till vad? Läkare eller advokat?

- Nej, det har aldrig intresserat mig. Jag är inte uppvuxen i en akademisk familj över huvud taget. Morsan är lärare och håller på med teater. Farsan har jobbat med ungdomar som har haft det svårt och sådär. Om jag hade fått välja nu så hade jag nog valt att hålla på med film tror jag. Det låter skitroligt.

Vilka andra intressen har du utöver musik?

- Fotboll. Jag kollar så mycket fotboll det går. Tyvärr hinner jag inte se så mycket som jag skulle vilja.

Vilka håller du på?

- Farsan är göteborgare så jag har väl blivit indoktrinerad av honom. Sen är jag väl ganska mycket av en zlatanista också. Jag önskar honom all lycka och hatar alla som inte gillar honom. Eller hatar gör jag såklart inte, men jag önskar inte Barcelona något gott kan man säga.

"Försöker göra det mesta själv"

Vart går du när du går ut? Riche?

- Nej för fan. Ölställen. Men jag är i princip aldrig ledig så det är rätt svårt, jag vill ta hand om det mesta själv. Först är det kanske nån release, sen ska man hålla koll på alla sociala forum och så.

Sköter du sånt själv?

- Ja, jag försöker göra det mesta själv. Det kräver en hel del, men det är kul och jag ser ingen anledning till att inte vara där tjugofyra-sju. I alla fall mentalt.

Hassle ska i väg på ett möte så vi avslutar intervjun. Att intervjua Hassle är som att snacka med den där killen som gav en ångest i högstadiet. Han som lyckades med allt så man blev avundsjuk men ändå var så pass trevlig att man inte kunde ogilla honom. Han är sinnesbilden av en småstadsbo som lyckats assimilera sig till ett mer jetset-liknande liv med båda fötterna fortfarande på jorden.

Hassle är förvisso född i Stockholm men tillbringade flera år av sin uppväxt i sörmländska Katrineholm, vilket har gett honom den där lantischarmen som är så sällsynt att folk tar med sig när de flyttar till Stockholm.