"Det djuriska i oss"

Googlade lite i går och hamnade på en sida som beskrev hur våra kroppar reagerar på stress. Och hur våra kroppar reagerar som de djur vi faktiskt är. Anledningen till varför vi får diarré till exempel när vi är stressade är för att vi i stressituationer ska bli lättare när vi ”flyr”, kanske till och med göra oss av med avföringen medan vi springer från lejonet. Ja, det här är alltså det djuriska i oss som är inbyggt.

Det är också anledningen till varför man blir torr i munnen, salivutsöndringen prioriteras inte av kroppen då vi inte behöver matsmältningen. Tänker mycket på hur det djuriska styr oss. Impulser och annat som vi inte kan kontrollera med hjärnan.

Var i går med en tjejkompis på väg hem från ett gig. Giget gick bra så vi var bra humör. Vi skrattade och småskojade med varandra där vi gick på gatan. Utifrån såg det säkert ut som att vi var nykära. Som att vi precis varit på en dejt som skulle platsa i en valfri rom-com. Julia Roberts skulle kunnat samla material till sin nästa roll genom oss. Vi mötte ett gäng killar. De såg ut som ett ”tufft” gäng. Såna som alla skolor hade i högstadiet. Ge dessa killar en picknickbänk, ni vet, ett sånt där bord och en bänk som sitter ihop, och de skulle sätta sig på bordet med fötterna på bänken. Troligen skulle de sitta där och spotta och ljuga för varandra.

Killarna blev tysta. Deras tystnad blev så påtaglig att vi också blev tysta när vi gick förbi. Tyckte det kändes konstigt att de helt plötsligt, från att ha varit livliga på håll, nu blev stumma. Om jag inte befann mig mitt på Folkungagatan så skulle jag tro att de skulle ”slå till”, kanske råna oss. Men när vi hade gått förbi fick de talförmågan tillbaka. De slängde ur sig "komplimanger”, busvisslingar och läten mot min kompis som påminde om ett persiskt bröllop. Hon blev generad. Jag blev generad. Nu var inte hon min flickvän, men det visste knappast grabbarna. De tog inte hänsyn till mig eller, framförallt henne. Jag vände mig och sa med ett leende ”Kom igen grabbar. Ni kan åtminstone göra det i smyg. Visa lite respekt. Vafan jag går ju här bredvid henne”. De svarade något i stil med ”Det är se, men inte röra som gäller kompis”. ”Se du, men jag vill inte höra”, svarade jag. Och de bad halvhjärtat om ursäkt.

Hon skakade på huvudet och bad mig inte bry mig om killarna. Hon var van. Och jag tänkte på det där med det djuriska i oss. De agerade utan att tänka. Som en impuls. Som en hane som är ute efter en hona. Eller som flockdjur. Hade hon gett något tillbaka så kanske de hade börjat bråkat med varandra om vem som skulle bli alfahane och ”få” henne. Ingen får komma emellan. Då hade i alla fall jag varit beredd på att springa, troligen med skit i byxorna.