"Hon bidrar med bränsle till elden av självhat"

Hon är en av Sveriges största bloggare, framgångsrik i sitt yrke, snygg och lyckad i allmänhetens ögon. Katrin Zytomierska har en viss aukoritet, en respekt just för att hon anses vara framgångsrik utanför sin blogg. Det betyder att när Katrin yppar något elakt, då kommer det att kännas, det kommer att göra ont.

I ett inlägg skriver Katrin om en vän, vars personliga tränare tidigare har varit Blondinbellas dito.

"Okej, ni får ursäkta men det är väl jättekul att 'ha blivit känd på att träna någon som är fläbbig och plufsig och...mullig!', skriver Katrin.

Fläbbig? Jag skulle aldrig ha problem med att kallas mullig, men om någon skulle säga åt mig att jag var fläbbig - då hade jag blivit ledsen. Blondinbella har en genomsnittskropp för unga kvinnor, hon är normal, precis som de som är väger både mer eller mindre - är normala. Det är inget fel på Blondinbella, men Katrin tycker det. "När hon, den här PT:n tränade Blondinbella så var hon jättefin", Katrin menar alltså att Blondinbella inte är fin nu.

Det är budskapet hon vill nå ut med.

Katrin försöker göra mullig till något dåligt. Det är det inte. Den enda gång fett är dåligt är då det är en hälsorisk och dit är det långt för Isabella Löwengrip.I det här inlägget kallar hon Blondinbella i stort sett för gris och påstår att alla vill vara smala. Det vill inte alla, men det fattar inte Katrin eftersom hon bara utgår från sig själv.

Det är klart att det påverkar när en mäktig bloggare påstår att det är fel att vara mullig, att det är skrattretande. Givetvis är hon en del av att många unga tjejer mår fruktansvärt psykiskt dåligt.

Katrin bistår med bränsle till den eld av självhat som redan brinner för fullt i unga tjejers liv. Vikthets, brist på självförtroende och osäkerhet. Om man inte känner sig säker i sig själv - hur ska man då våga ta plats? Hur ska man då våga tro på sig själv?

Det handlar inte bara om de tjejer som vägrar ligga med lampan tänd för att killen inte ska se varje millimeter av deras kroppar. Det handlar inte bara om den osäkerhet som gör att fler och fler unga tjejer strävar efter ett ideal som är ännu farligare än att vara överviktig.

Det handlar om tjejer som inte äter sig mätta på skolluncherna. Om de tjejer som får så dåligt självförtroende att de inte vågar ta den plats de förtjänar. Som inte vågar satsa på det de vill för att de inte är självsäkra nog.

Och ja, det är tragiskt att medvetet och uppenbart vilja elda på detta. Det är ledsamt och jag är så fruktansvärt glad att Katrin inte fick en liten flicka som var tvungen att växa upp med sin mammas sjuka ideal. Det är mobbning, på samma nivå som det var när man gick i grundskolan, och bakom det hela står en vuxen kvinna.

Katrin är inget annat än ett hån mot den nya tiden där kvinnor är framgångsrika och där kvinnor hjälper varandra, banar vägen för andra och står upp för sig själva. Katrin gör inget annat än att trycka ner unga tjejer som försöker ta sig fram, som redan kämpar med problem och som har det jobbigt nog att nå sina drömmar - utan att en vuxen lägger krokben för dem.