Jag avskyr våren. Så vulgär, vidrig och girig är den, vårjävulen. Och den är ute efter mig.
Det har aldrig kommit något gott ur att se knoppar brista (på sin höjd belönas vi med att se en ful blomma) eller höra en skolklass sjunga Vårvindar friska på en trappa i motvinden (på sin höjd belönas vi med att höra klassens kastrat pricka en ton).
Det finns inget njutningsfullt i värmen och svetten, trånga dammande gator och desperationen som ligger lika tung i luften som allt pollen som försöker döda mig och i sista minuten göra mig till en medlem i 27 club.
Människor, undertecknad inkluderad, går ut på stan i stort sett avklädda. Pengarna och spriten flödar i baren, otrohetsaffärer ska inledas, strandkroppen börja filas på, man ska tycka saker om hen, om internationella kvinnodagen är av eller på eller inte alls, om Sverigedemokraternas nya reklamfilm och om "Melodifestivalen".
Det ska diskuteras väder och pannor ska läggas i djupa veck, det ska röstas på Sean Banan och det ska tyckas att Thorsten Flinck är oskön och världen är ur led och på lunchen förväntas vi utrota all världens svält med ett klick.
Man ska vara lycklig och nykär, gå med lätta steg, svisha med sitt långa blanka hår som fångar solens strålar och känna vårpirr när man tar långsamma promenader med offer man slutat bry sig om för länge sedan (okej, just detta har jag inte gjort än, men det är väl bara en tidsfråga.)
Fan, vad jag hatar det. Kan någon snälla trycka en Sig Sauer mot vårens tinning och avsluta allt det här eländet?
Varje vår påminns jag – genom andras lycka – om min egna misslyckade karaktär och sorgliga person. Snart 30 år och inte ens ett körkort? Halva livet har gått och inget kontokort ens för det ligger hemma hos mitt ex och vi är inte direkt on speaking terms.
Allt som varit vackert i livet har jag förstört, och id-kort har jag inget för jag är rädd för polisen, har ingen bostadsrätt för är rädd för allt, ingen unge för är rädd för att föda eller kanske få Munchausen by Proxy eller herregud kanske spricka. Har en garderob fylld av fula och trasiga kläder för pengar har jag för länge sedan glömt hur de kändes i handen.
Eller om jag ska vara ärlig – det där med kläder? Jag har bara blivit så jävla tjock att det enda jag kan ha på mig nu för tiden är mina ex-killars avlagda kläder. Just snyggt.
Så här går jag runt som ett mausoleum klädd i prydnadssaker och längtar till vintern. För då kan jag äntligen få isolera mig igen och du och jag slipper hälsa på varandra på krogen.