KRÖNIKA. Bianca Meyer prövade på det här med kärleksanarki i sommar. Hur det slutade? Med brutala sms och oändligt mycket vredesmod. 2012-09-01 11:00

Jag var två år gammal första gången jag var kär.
Objektet för min kärlek var en äldre man (åttaårig turkisk pojke) som uppvaktade mig med snäckor och stenar.
Han var naturligtvis oerhört exotisk och spännande i mina ögon. Jag fick hålla honom i handen på stranden.
Detta gjorde mig så överväldigande blyg att jag var tvungen att dölja ansiktet i händerna.
Om man inte ser något själv ser ingen annan en heller, tänker ju barn som av naturen är egocentriska och rätt dumma i huvudet.
Jag slets mellan genans och nyfikenhet och valde tillslut en mellanväg. Jag höll för ena ögat. Som en pirat.
Så att jag knappt syntes men ändå kunde vara med på ett hörn.
Sedan lämnade jag Turkiet, och den turkiska pojken utan namn såg jag aldrig mer. Rimligtvis minns han mig inte, men jag själv kramar minnet av denna första upplevelse av förälskelse som om det vore en lyckosten.

Det här var 22 år sedan. För lika många år sedan föddes Kristen Stewart.
Under dessa 22 år har både jag och Kristen Stewart prövat på och misslyckats med att vara monogama, med skillnaden att Kristens misslyckande blev en aning mer uppmärksammat än mina.

Den amerikanska sociologen Randal Collins menar att sexuell äganderätt är själva kärnan i det vi kallar att vara ihop.
Förr i tiden gällde den sexuella äganderätten ett helt liv.
Men idag är det helt socialt accepterat i vårt samhälle att precis som Robert Pattisson bli utom sig och aldrig mer vilja se sin partner om denna är intim med någon annan efter det att man blivit ihop.
De känslorna är en produkt av det samhälle man lever i. 

Efter att kärleksäktenskapen infördes under 1800-talet började man se den sexuella äganderätten som en del av kärleken eftersom äktenskapet skulle ingås av kärlek, och sex skulle ske inom äktenskapet. 

Varför blev det så? 

Collins teori är såhär: När individer började att para ihop sig själva på en fri marknad hade män och kvinnor olika villkor. 
Män hade styrt upp ett samhälle där bara de kunde ärva och arbetsmarknaden var exklusiv för dem. 

Kort sagt, de satt på alla cash.
Det enda sättet för kvinnan att få en okej levnadsstandard var att gifta sig.
Men varför skulle en man vilja ge sig in i en situation där han måste dela? Svaret är såklart sex, kvinnornas enda handelsvara.
Därför kunde inte kvinnor erbjuda sex om de inte erbjöds äktenskap i gengäld.

Hur som helst, idag finns det ju egentligen ingen rimlig anledning att vara monogam.
Se dig omkring, hur många funkar det för egentligen?
Så tänkte jag och började därför att pröva på någonting som kallas för kärleksanarki eller realtionsaktivism.
Det innebar att jag inte gjorde någon vidare skillnad på vänskapsrelationer och kärleksrelationer.
Allt var flytande och tillåtet så länge man var ärlig mot varandra och alla inblandade var okej med dealen.
Jag var mycket stolt över mig själv som kunde vara så himla rationell och modern. 

Funkade det? 

Nej, givetvis inte.
Jag vet inte hur många rum jag stormat ut ur i vredesmod de senaste månaderna.
Hur många gånger jag gjort slut och återförenats med både den ena och andra.
Man skulle kunna ge ut en roman av alla arga sms jag skickat, och den skulle vara både underhållande och genant, mest genant.

Här är ett smakprov på sms jag skickat: ”Är xxxx träsktrollet?”, ”Har en timmes lunch och du träffar mig på den om du har något jävla hyffs.”, ”Var är du? Är hakan ens myndig?”, ”Är du med ditt asymetriska ointelligenta ex fortfarande?” ”MAYBE YOU JUST LIKE PUSSY, IS THAT POSSIBLE?”.

Jag har egentligen inte kommit fram till någonting när det gäller kärlek.
Jo, det skulle väl vara att om kärlek vet jag ingenting, lika lite som Stewart och Pattisson skulle jag tro.

Och att jag kramar minnet av den första förälskelsen som om det vore en lyckosten.