Kolumn. Nyheter24:s nöjeschef Mimmi Lexander om pressen på att alltid prestera och hur svårt det är att säga nej. 2012-09-18 16:32

Härtat slår fortare, andningen är så där kort och högt högt upp i bröstet, axlarna uppdragna och en konstant kramp i magen. Du är inte hungrig, för när du äter mår du illa. Du vill egentligen bara sova, fast så fort huvudet slår emot kudden, alldeles för sent som vanligt, så snurrar tankarna så fort att det är omöjligt att koppla av. 

Du pressar ihop ögonen ännu hårdare i hopp om att du ska somna lite fortare, men när, eller om, du väl somnar, så sover du så lätt att du när som helst skulle kunna öppna ögonen och vara klarvaken. Och så plötsligt ringer klockan – det kan omöjligt vara alarmet, klockan är ju typ 03.00 max? - och du undrar om du sovit över huvud taget. Men det är morgon och dags att stressa iväg igen, lite för sent, utan frukost, med alldeles för mycket i huvudet.

Kroppen skriker att du gör allt fel. Men varför är det så svårt att bryta ett så uppenbart ohälsosamt mönster?

Jag var på Hälsomässan förra året och hamnade i nån slags monter där man kunde mäta andning och puls med en massa olika läskiga ekg-grejer och rör att blåsa i. De tittade på mig som att jag inte borde vara vid liv. Min vilopuls gick bananas och andningen skulle enligt bästa möjliga yogalära vara fyra andetag per minut. Jag andades typ fyra andetag per sekund.

Året innan åkte jag akut till sjukhus i Milano med ett hjärta som spårade och läkare som skrek på italienska. Efter många undersökningstimmar konstaterades att jag inte var det minsta sjuk. Egentligen. Jag jobbade 60 timmar i veckan, pluggade på kvällarna, tränade fem gånger i veckan, rökte, snusade, drack alldeles för mycket, sov ingenting, åt ingenting och försökte ha ett socialt liv med tillställningar och event och vara trevlig och tillgänglig och alltid prestera.

“Du har inget medfött hjärtfel. Du har orsakat det här själv. Det är dags att inse att det inte är värt det längre”, sa läkaren innan jag skrevs ut.

I VeckoRevyns nya nummer finns en artikel om Generation Utbränd. Där uppmärksammas att ny forskning visar att stress ökat kraftigt bland unga kvinnor. “Kraven har ökat på alla i samhället, inte minst på ungdomar. Men det verkar som om kraven på tjejer är högre. Här finns krav på utseende, populäritet och attraktivitet – plus att man ska prestera i skolan”, säger Torbjörn Åkerstedt, stressforkare, till VeckoRevyn.

Kanske är det inte så konstigt, vi lever i en värld där man alltid kan lite bättre. Har man helt plötsligt tid över så borde någonting rimligtvis vara fel, ungefär.

Så – hur i helvete blir man av med stress? “Varva ner och ta det lugnt”? Jättelätt.

Jag tror att det handlar om att våga säga nej. Att det är okej att inte vara hundraprocentig jämt. Framgångsrika människor har inte lyckats utan hjälp från omvärlden. De har lyckats för att de fattat att de omöjligt kan göra allt själva.

Men kanske det viktigaste av allt: att lyssna på kroppen i tid.