Trenden jag aldrig någonsin borde provat

Det gick snabbt. Mycket snabbt. Så fort jag crushat den första candy-biten via min Iphone var jag fast. Sedan dess har mitt liv varit mycket luddigt. Det enda jag bryr mig om är att få saker och ting gjorda så att jag kan spela. Det låter givetvis absurt, jag är väl medveten om det. 

Men faktum kvarstår. Jag kan inte sluta.

Jag berättade om mitt problem på jobbet. Hoppades att någon skulle se det ohälsosamma mönster jag försatt mig själv i och tala mig tillrätta.

En reaktion fick jag. Ett glädjetjut från min kollega Erik. Lyckligt skrek han från sin hörna:

– Ja! Då kan vi ge varandra liv.

Vilket jag välkomnade mycket varmt efter misstaget att lägga onämnbart antal gånger 7 kronor på nya liv innan jag förstod att man kan be vänner om det via Facebook. Det är tur att Tele2 skickar specifikationen till min faktura via mejl för annars hade ungefär 10 % av jordens regnskog rykt, om man säger så.

Jag förstår att det är svårt för dig att förstå som inte testat den här...drogen. Men det är något med den där monotona loopen av ljud och klingande som vaggar mig in i trans. Den lilla kicken av lycka som sticker till när jag får fem i rad. Frustrationen när det är så nära. 

Så jävla nära. 

Det är det som drivit mig till vansinne. Som fått mig att försumma precis allt annat och avsevärt försämrat batteritiden på min telefon. 

Det var inte förrän i går som jag insåg hur illa det faktiskt är.

Jag ringde upp min syster mitt i natten och undrade hotfullt varför hon "var så jävla seg på att ge mig liv". 

– Men lugn, jag spelar! Jag har inte tid med dig nu, svarade hon surt.

Och det känns ju i varje fall skönt - att jag inte är ensam i det här. Har också hört att det första steget att bli av med ett beroende är att erkänna det. Så:

– Hej. Mitt namn är Emma. Jag är 22 och jag är beroende av candy crush.