Botjorisjvili: Kvinnorna tog täten i kriget

Bakom sina stora Max Mara-solglasögon och med leende röda läppar konstaterar Jelena Botjorisjvili att hon skulle ha kunnat vara en spådam – apropå kortromanen "Opera". Där skrev hon redan 1998 om hur en man som blivit dödad i kriget i Georgien får bannor på den yttersta dagen. "Det är inget krig, det är en väpnad konflikt", förmanar en röst från döden.

— Jag vet inte varför vi aldrig lär oss något av historien. Ryssarna använder till och med samma ord nu, säger Jelena Botjorisjvili och syftar på anfallskriget i Ukraina.

Sedan skåpar hon ut politikerna i Georgien som hon tycker har blivit handlingsförlamade av rädsla för Ryssland.

— Vi borde göra allt för att Ryssland inte ska segra. Ukraina måste segra stort, och sätta sista spiken i Sovjetunionens kista.

Lärde av journalistiken

Redan i 13-årsåldern började Jelena Botjorisjvili arbeta som journalist. Men under 90-talets inbördeskrig i Georgien flydde hon till Kanada, där hon blev kvar. Stilistiken från journalismen förde hon över på "stenografromanerna", som hon kallar sina berättelser, där få sidor spänner över lång tid med ett myllrande persongalleri.

— Allt jag har lärt mig i livet har jag lärt mig genom journalistiken, jag drömde aldrig om något annat. Jag var väldigt blyg, om jag skulle ha varit 13 år här i Sverige skulle de ha börjat medicinera mig direkt! Journalistyrket hjälpte mig, säger Jelena Botjorisjvili.

Hennes galghumor bryter ideligen fram – som i beskrivningarna av hur hon blev sportjournalist i ett land där tidningarna bara fick bevaka kommunistlivet. Och vad handlar det om då, frågor hon retoriskt: "antingen håller folk tal eller så dör de". Chansen att bli läst var alltså bäst på sportsidorna, konstaterar Jelena Botjorisjvili, som uppskattade sportens skönhet men "utan att kunna någonting".

— Jag gick på vattenpolotävlingar — där snygga lättklädda män deltog. Det var inte så många på läktarna, bara kvinnor och sedan de här grekiska gudarna i vattnet, säger hon nostalgiskt.

Den fattiga men ändå trygga tillvaron rämnade dock när Sovjetunionen kollapsade. Folket hade ingen el, ingen gas, inget vatten, minns Jelena Botjorisjvili. Men i brödköernas kaos dök kvinnorna ändå upp med läppstift, klockan 5 på morgonen.

— Jag tycker inte som Dostojevskij att skönheten kommer att rädda världen – jag vet inte vad som ska rädda den. Skönheten är värdelös, den går inte att äta eller värma sig på. Men du kan inte leva utan den. Du kan inte flyga i dina drömmar utan att se mot himlen.

Minnen av kriget

Den svenska samlingsvolymen innehåller fem berättelser som tillsammans spänner över hundra år i Georgien, genomsyrade av krig och våld.

— Ibland tycker jag synd om författare som inte har sådana erfarenheter, som gräver i sig själva i någon psykologisk utvärdering av det ena eller andra, det är svårare, säger Jelena Botjorisjvili, som gång på gång återkommer till våldsamheterna.

Att genomleva ett krig förändrar en, förklarar hon – det såg hon redan på sin ukrainska mamma, som tio år gammal bevittnade hur familjens hus bombades mitt framför ögonen. Själv skriver Jelena Botjorisjvili av sig minnena, som i "Min fars huvud", där en son ska begrava sin stympade pappa. Just den är inte självbiografisk.

— Men såg jag ett huvud skilt från kroppen? Ja. Kände jag personerna som drabbades? Ja. När du lever i ett krig ser du allt, och du vänjer dig vid det.

Minnena av hur folk agerade gör däremot att Jelena Botjorisjvili inte vill återvända till Georgien – på över 30 år har hon rest tillbaka endast tre gånger. Länge publicerades hennes böcker inte i hemlandet och under sitt senaste besök där frågade hon varför.

— Då sade någon blygt: ”vi vill glömma de åren”. ”Vi vill inte läsa om det”. Och det förstår jag. Jag känner likadant när jag åker dit, då kommer allt tillbaka.

Explosivt temperament

Trots att berättarna oftast är män i Jelena Botjorisjvilis böcker är det kvinnliga perspektivet tydligt. Den kvinnliga kroppsligheten får breda ut sig – här finns en uppsjö okonventionella beskrivningar av hjulbenta kvinnor och bröst som stridsspetsar, torn eller frukter som studsar upp och ner.

Hon belyser hur kvinnorna tvingas in i roller som fruar, barnaföderskor eller horor. Men samtidigt som de är mer utsatta under kriget är de starkare än männen, hävdar Jelena Botjorisjvili.

— Kvinnorna tog täten. De blev överlevare och männen följde efter.

Berättelserna om misären och kaoset är också späckade med kärlek, lojalitet och livsglädje. Trauman svetsar samman: det vet hela den postsovjetiska gemenskapen, enligt Jelena Botjorisjvili. Men i hennes böcker finns också något typiskt georgiskt.

— Temperamentet. Det är inte ryskt, inte kanadensiskt. Georgier är väldigt explosiva, känslomässiga och uttrycksfulla, lite som italienare. Men blandningen med den kanadensiska kulturen har kylt ner mig. Jag skjuter inte från höften längre. Jag tar mig tid att tänka och reagera – livet är lyckligare när du inte är så explosiv.