Agneta Pleijel: Man får inte banga
Mitt i debatten om självbiografiskt skrivande landar den sista – och mest omfattande – delen i Agneta Pleijels romantrilogi. Jag vill slå ett litet slag för det självbiografiska, de läsarbrev jag fått visar att det finns ett starkt behov av att identifiera sig.
Född: 1940 i Stockholm.
Familj: Två systrar, maken Maciej Zaremba, författare och journalist, en dotter och en bonusdotter.
Bor: Södermalm i Stockholm.
Gör: Författare, poet och dramatiker.
Bakgrund: Litteraturkritiker och Aftonbladets kulturchef 1975 till 1979. Debuterade som dramatiker 1970 och som poet 1981 med ”Änglar, dvärgar”. Debutromanen ”Vindspejare” gavs ut 1987. Bland hennes andra romaner finns "Hundstjärnan" (1989), "En vinter i Stockholm" (1997), ”Lord Nevermore" (2000). ”Spådomen: En flickas memoarer" (2015) och ”Doften av en man” (2017).
Tre av Agneta Pleijels romaner har nominerats till Augustpriset och 2018 tilldelades hon Svenska Akademiens nordiska pris.
Man märker inte hur det går till – plötsligt är man bara äldre, konstaterar Agneta Pleijel, nu 83. I mars fick hon en stroke. I dagarna har hon kommit hem efter en månadslång rehabvistelse i Polen med jättemycket sjukgymnastik. Hon har blivit bättre men sitter fortfarande i rullstol och kan inte gå igen som hon hade hoppats.
Men talförmågan är obruten och rösten pregnant. I somras gjorde hon ett bejublat framträdande på Mårbackafestivalen och under Polenvistelsen inför en fullsmockad sal på svenska ambassaden. Nu väntar Bokmässan i Göteborg.
— Det blir den största prövningen, men jag är så tacksam över att jag kan prata.
Först när man skrivit ner sitt liv blir det verkligt på allvar, skriver Agneta Pleijel och berättar om en stark upplevelse av igenkänning hos den franska Nobelpristagaren Annie Erneaux: det som är formulerat fäster sig i verkligheten.
— Jag är inte så olik de som läser mig. Det finns gemensamma punkter, och kan man nå dem och överskrida egocentricitetens slöja, då har man närmat sig något som med ett fint ord skulle kunna kallas för universellt, säger hon i ett försök att formulera ett slags mål.
— Det är så lite som vi kan lämna över till nästa generation. Det mesta försvinner, moden och tankesätt växlar, men vissa biologiska saker kommer man inte ifrån: födelsen, kärleken, sexualiteten och döden – de sakerna delar vi.
Läsarnas önskan
Om hon haft någon metod i sitt självbiografiska romanskrivande är det i så fall att skriva utifrån det som gör ont. Efter de två första romanerna "Spådomen" och "Doften av en man" – om barndomen respektive de misslyckade försöken att ha en jämlik parrelation på 1960-talet – fanns en stark önskan både från förlag och läsare om en tredje bok om – ja vadå? Nästan hela hennes vuxna liv.
"Sniglar och snö" inleds med en 28-åring som njuter av sin frihet på en litteraturkonferens i Lahtis och slutar våren 2022 där hon befinner precis just nu: i släktens älskade sommarhus utanför Norrtälje. Agneta Pleijel visste först inte vad hon skulle skriva om men lät smärtpunkterna bli ett slags stomme.
— Jag tänker att när jag skriver om min mans otrohet, eller att han får barn på annat håll, då är det något som många har varit med om – men man talar inte om det. Om jag skriver om det kanske det känns lättare för några läsare, det är bara en hypotes, men jag hoppas på det, säger hon.
Erotiken och skrivandet är fortsatt stora teman även i "Sniglar och snö" som ytterst landar i en försonande hyllning till både livet och kärleken.
— Också till mannen, inflikar Agneta Pleijel.
Men för att nå dit krävs "en livsomvandlande resa", inklusive jungiansk terapi.