Zadie Smith: Gick igenom helvetet i slowmotion

Zadie Smith är stressad och möjligen på lite dåligt humör där hon står i sitt kök i norra London och försöker multitaska.

Intervjutiden har försenats, och sonen kommer snart hem för att äta lunch, så telefonsamtalet ackompanjeras av ljudet från kastruller och ett par halvkvävda svordomar när matlagningen går åt skogen. De "enkla" inledande frågorna, de som mest är ett sätt att få i gång samtalet går inte hem hos Zadie Smith.

— Du ställer alla de här frågorna – och jag känner det som att svaren finns i boken! utbrister hon.

"Talanglös" kusin

Det är inte utan att tankarna går till den ampra Mrs Touchet, en av huvudpersonerna i Zadie Smiths nya roman "Bedragaren". Trots att Eliza Touchet lever på nåder hos sin kusin, författaren William Ainsworth är det ingen som sätter sig upp mot henne. Med blixtrande intelligens och rakbladsvass tunga styr hon hemmet – och funderar i hemlighet på om inte kusinen, en gång i tiden sedd som Storbritanniens svar på Victor Hugo, är rätt talanglös.

Både Mrs Touchet och William Ainsworth har funnits på riktigt. Ainsworth, som publicerade ett 40-tal böcker, konkurrerade under en period med Dickens i popularitet men blev med tiden alltmer bortglömd och ses i dag mest som en medelmåttig parentes i litteraturen. Om Mrs Touchet, hans kusin och hushållerska, vet man betydligt mindre.

— Men jag har läst brev från diverse personer som visar att hon var rätt formidabel. Människor blev nervösa i hennes sällskap, hennes kusin var med säkerhet kär i henne, han skrev kärleksbrev, sådana saker vet jag. Resten har jag fått föreställa mig, säger Zadie Smith.

Låtsas vara död adelsman

Redan i Smiths roman "NW" från 2012 finns ett embryo till "Bedragaren". Där nämns den så kallade Tichborne-rättegången – ett rättsfall som fick enorm uppmärksamhet i början av 1870-talet i England. Historien om slaktarsonen Arthur Orton som utger sig för att vara den avlidne adelsmannen Sir Roger Tichborne har central betydelse i "Bedragaren". När Orton ställs inför rätta sluter folket upp bakom honom – trots att han tydligt är en lögnare.

"Bedragaren" kretsar just kring lögner, självbedrägeri och fiktion. Ainsworth inbillar sig att han är en stor författare. Tichborne/Orton utger sig för att vara någon han inte är. Och den frigivne slaven Mr Bogle, som vittnar till Ortons fördel, har sina egna anledningar att ljuga i ett samhälle som inte är redo att göra upp med de fruktansvärda sår som kolonialismen och slaveriet har orsakat.

Romanen har hyllats av recensenter, men också kritiserats för att vilja "för mycket". "Till slut är det romanen som bågnar under sina enorma anspråk", skriver till exempel Jens Liljestrand i Expressen. Zadie Smith själv verkar mest road av hur olika reaktionerna varit.

— Du vet, jag skrev en bok för vuxna, vuxna som tycker om att läsa och kan hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt, säger hon syrligt.

— Men jag har blivit intervjuad av människor som inte ens nämner slaveriet, det är inte intressant för dem, utan de vill bara prata om engelska författare som dricker te. Andra vill bara tala om den jamaicanska delen i boken. Men det här handlar om ett system och ett land som omfattar alla dessa saker, precis som livet också gör det.

"Helvetet i slowmotion"

I samma veva som pandemin bröt ut flyttade Zadie Smith och hennes familj tillbaka från New York till London efter ungefär tio år i USA. De fick uppleva "helvetet i slowmotion", förklarar hon. Men isoleringen förde också med sig att hon under sina regelstyrda ensampromenader kom närmare de miljöer hon skriver om i "Bedragaren".

På den gigantiska kyrkogården i Kensal Green, där Ainsworth, Mrs Touchet och alla deras litterära vänner (utom Dickens som vilar i Westminster Abbey) ligger begravda, såg hon tydligt hur farsoterna skördat sina dödsoffer decennium efter decennium.

— Jag kände mig väldigt nära viktorianerna i den stunden, för jag hade trots allt en liten aning om vad de gick igenom på regelbunden basis.

Den som avfärdar det förflutna som en rakt av "sämre" plats, enbart märkt av förtryck och elände är naiv, menar hon . Mycket av det som hennes landsmän nu betraktar som allmängods: fria skolor, öppna parker och sjukhus som är tillgängliga även för de fattiga skapades av viktorianerna.

I det Storbritannien som i dag sargas av brexit och den ekonomiska krisen är det dock lätt att dra dystrare paralleller till miljöerna i "Bedragaren".

— Om du vill se något som liknar den viktorianska eran är det bara att komma till mitt grannskap där människor varje dag köar för mat hos välgörenhetsorganisationerna. Klyftan mellan fattiga och rika är viktoriansk.