Delar ut färger i Gaza – möts av svältande barn
Tamerinstitutets läsfrämjare i norra Gaza kommer med färger, dockor och fotbollar – i psykologiska stödväskor. Men barnen de möter undrar först: har ni mat? De svälter verkligen, säger Ziad Mousa.
Ett palestinskt institut för läsfrämjande som grundades för 1989. Har sitt huvudkontor i Ramallah på Västbanken och bedriver verksamhet både där och i Gaza.
Institutet översätter utländska barnböcker, publicerar böcker skrivna av palestinska författare och ordnar olika aktiviteter kring läsning. Medarbetarna jobbar både med lärare och direkt med barnen, efter tidigare krig också med konstterapi för att de ska kunna bearbeta sina krigsupplevelser.
2009 fick Tamerinstitutet det svenska Almapriset för "ett läsfrämjande arbete av osedvanlig bredd och mångsidighet. I Astrid Lindgrens anda ser Tamerinstitutet ordets makt och bokens, berättelsens och fantasins kraft som viktiga nycklar till livsmod, självkänsla och tolerans."
Ett kilo potatis i norra Gaza kostar 15 dollar. Marknaderna gapar tomma och människor är desperata. Ziad Mousa har just varit på en skola som hyser evakuerade. Tillsammans med några kollegor delar han ut Unicefs stödväskor med block och pennor, en stressboll vardera.
— Jag måste vara helt öppen här, ni har säkert fått höra om svälten, och den påverkar alla. När vi kommer in på skolorna är det första vi får höra: varför besöker ni oss, har ni mat? I den stunden darrar man i hela kroppen och slutar tro på det man gör. Man säger till sig själv: bara gå hem, de behöver inte dig, säger han på telefon.
Men när Ziad Mousa återvänder nästa dag med de färgglada väskorna blir barnen ändå glada.
— De tar emot sakerna med varma hjärtan.
Alla dog
Ziad Mousa är en av institutets 20-tal fast anställda i Gaza. En av hans kollegor flydde söderut med sin familj; alla dödades. En volontär och nära vän, konstnären Mohammad Sami, sökte liksom många andra skydd på al-Ahli-sjukhuset och dog i anfallet den 17 oktober (som kan ha orsakats av en förlupen raket avfyrad från Gaza). Samma dag hade han samlat en grupp barn på sjukhuset för att leka och distrahera dem från kriget.
Fram till februari handlade allt i Gaza stad om att överleva de israeliska attackerna, berättar Ziad Mousa, 26, som flyttat ihop med sin släkt. Nu har de israeliska soldaterna delvis dragit sig tillbaka därifrån och Tamers anställda har börjat jobba igen.
— De fyra första månaderna såg vi död varje dag. Det gör vi fortfarande men inte lika ofta, säger Ziad Mousa.
Extra hjälp
Före kriget arbetade han med skolbarn som behövde hjälp för att lära sig läsa och räkna. Nu leder han psykologiska stödlekar i grupp och förklarar för barnen vad de ska göra – och inte göra – om de hittar explosivt krigsmaterial. Han förmedlar även bröstmjölksersättning.
— Tamer har alltid jobbat med berättande, dramatik och skrivande, i södra Gaza har man fortsatt med detta men här har vi nyss kommit i gång med arbetet igen.
Känns de kulturella aktiviteterna meningsfulla i krigets verklighet?
— Det är en väldigt svår fråga, jag är inte säker på svaret om jag ska var ärlig. Jag kommer till skyddsrummen utan att veta vad jag ska möta. Vi tar det där och då, men vi gör vårt bästa för att fånga barnens uppmärksamhet och hjälpa till. Men ingen förtjänar att leva så här. Detta måste få ett slut nu.
