Hilton om Benny Fredriksson: Har dåligt samvete
I en ny bok vill Johan Hilton återupprätta Benny Fredriksson som yrkesperson efter mediedrevet och ge honom ett eget "ödesdrama". Man satte bilden av ett monster i en dålig melodram. Tragiken i så många drev är att det blir en fullkomligt ensidig bild.
Levde 1959 till 2018.
Familj: Gift med operasångerskan Anne Sofie von Otter, två söner, barnbarn.
Bakgrund: Växte upp i Midsommarkransen, Stockholm. Fadern var taxichaufför, modern städerska.
Utbildning: Hoppade av gymnasiet. Gick Scenskolan i Stockholm 1979–1982.
Karriär: Riksteatern 1982 till 1990, därefter Stockholms stadsteater. Under hans år som chef hade 381 produktioner premiär. Hans vision var att stadsteatern skulle vara en angelägenhet för alla. Repertoaren var bred och omfattande. 2013 blev han vd för Kulturhuset Stadsteatern.
"Den siste teaterdirektören": Inför arbetet med biografin har Johan Hilton intervjuat ett stort antal av Benny Fredrikssons barndomsvänner, familj, kollegor, vänner, rivaler och meningsmotståndare. Han försöker också gå till botten med några av anklagelserna i Aftonbladets artiklar.
I december 2017, en vecka efter Aftonbladets nu hårt kritiserade artiklar om Benny Fredrikssons chefskap på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, väljer han att sluta tvärt – något han senare ångrar. På tre månader blir han svårt sjuk i en djup depression, och när han följt med på sin frus operaturné tar han sitt liv, 58 år gammal. Varför gick det så illa?
Johan Hilton påstår inte att han förstår. Han skriver bokens slut utan att psykologisera.
— Jag bara gestaltar det som hans närmaste har berättat för mig. Men posttraumatisk stress kommer inte på en gång, den accelererar och dyker upp senare. I Benny Fredrikssons fall är det under de sista veckorna av hans liv som det verkligen börjar skena.
Aftonbladets dåvarande kulturredaktör Åsa Linderborg har inte ställt upp för intervju för Hilton. Han framställer tidningens artiklar som igångsatta av ett slags "visklek" med anonyma berättelser insamlade av två skådespelare som ogillade Fredrikssons sätt att leda teatern. Anonymiteten gjorde anklagelserna svåra att bemöta.
Dominant
"Den siste teaterdirektören" handlar om en djupt passionerad teatermänniska men också en dominant chef. Tillsammans med medarbetarna skapade Fredriksson en publikmagnet även för dem utan kulturellt kapital. Produktionstakten var enorm, vissa beskrev det som en fabrik.
Som 13-åring från enkla förhållanden, och med en svårt alkoholiserad mor, klev Benny Fredriksson första gången in på Stadsteatern. Som 16-åring blev han vaktmästare, som 42-åring teaterchef.
Trots erbjudanden om andra chefsjobb stannade han kvar.
— Bergtagen var ett ord som dök upp, han går in i det här berget och kommer inte därifrån, vill inte därifrån, det är en annan värld, större och roligare än den han kommer ifrån och den tjusningen har jag största respekt och förståelse inför, säger Johan Hilton.
Samvete
Efter avgången kommenterade skribenterna den sista chefstiden, inte vad Fredriksson åstadkommit under 16 år, framhåller han.
— Och det var betydande grejer. Det saknar motstycke i svensk teaterhistoria, säger Johan Hilton som har dåligt samvete för att inte heller han trädde fram till Benny Fredrikssons försvar.
— Han sade ju att han önskade att flera hade stått upp för honom offentligt, men det går inte att skuldbelägga dem som inte gjorde det, det var exceptionella tider.
