Legendaren Alice Cooper levererar fortfarande

Man kan inte annat än lyfta på hatten för Gröna Lund. Vilken sommar de har haft och än så länge är vi bara halvvägs igenom årets upplaga av artister. För andra gången denna sommar och femte gången totalt sen starten med konserter så tvingas vakterna till Stockholms nöjesfält att stänga ner entrén. Fullt!

Jag var lite osäker på hur mycket folk kajalpennans okrönte konung egentligen skulle kunna dra. Metal och hårdrock har ju minst sagt varit på tapeten de senaste veckorna så frågan var ju om fansen var mätta vid det här laget efter både Iron Maiden och The Big 4. Men det var de alltså inte kunde jag enkelt konstatera. Det är något lite bisarrt över att blicka ut över en scen fylld med dödskallar, blod, ormar och andra mörka prylar i fullt dagsljus.

Alice Coopers gäng gjorde sitt bästa med att dämpa ner scenen med rökmaskiner och ljuseffekter men det gick ändå inte att komma från att det fortfarande var ljust ute och att vi befann oss bland karuseller, sockervadd och barnvagnar.

Tjejerna som stod tryckta mot kravallstaketet med förväntningen lysande ur ögonen hade väntat på sin idol i över tio timmar. Vilket måste anses som mäkta imponerade. Jag anar av det avgrundsvrål som lämnade deras strupar när Alice Cooper uppenbarade sig högt upp i ett torn klätt med spindelväv, utklädd till en svarta änka till tonerna av låten med samma namn, helt klart hade varit värt det.

Alice Cooper är en legend som trots att han börjar komma upp sig till åren fortfarande kan äga en scen med samma pondus som när han var av en yngre årgång. Med tanke på de förutsättningar han hade att arbeta med så är jag grymt imponerad. Han fick blodiga kryckor och spindeljackor att fungera, solljuset och sockervadden till trots.

3.5/5