Parstäda ekonomin – här är bästa tipsen

Har du köpt en ny vinterjacka i år igen? Ska vi verkligen ha tre olika strömningstjänster? Och vem betalar egentligen mest för maten?

För gifta par eller sambor kan olika ekonomiska förutsättningar eller vitt skilda uppfattningar om vad man bör spendera sina pengar på skapa grogrund för stress, frustration och konflikter. I tuffa tider med räntehöjningar och höga matpriser som pressar hushållen kan det dessutom vara läge att titta på vilka utgifter som kan minskas och om kostnaderna är rättvist fördelade.

SEB:s privatekonom Américo Fernández ger här sina bästa råd för hur man gemensamt kan se över ekonomin i parförhållandet.

Hur tar man upp ekonomifrågan med sin partner?

— Det viktigaste är att inte sticka huvudet i sanden. Många gånger räcker det att man tar en sådan här dialog en gång.

— Man får börja med att vara transparent och visa vilka ekonomiska förutsättningar man har. Jag har den här inkomsten, du har en annan inkomst, vad har vi för fasta och rörliga utgifter som tillhör hushållet. Det är det första man måste komma överens om hur de pengarna ska fördelas.

Medan en del par delar alla utgifter på hälften oavsett om den ena har högre inkomst, betalar andra procentuellt utifrån vad parterna tjänar. Vilket sätt är det mest rättvisa?

— Det får man komma överens om. Det finns inget rätt eller fel, men oavsett hur man väljer att göra är det viktigt att båda parterna har en ekonomisk frihet vid sidan av den gemensamma ekonomin.

— Om en 50-50-fördelning innebär att den ena parten har 20 000 kvar i plånboken medan den andra knappt har ett par tusenlappar, då tycker jag inte att det är en väg framåt. Då finns en risk att det skapas stora skillnader om man skulle separera eller att man väljer att vara kvar i ett förhållande för att man inte kan bygga upp den egna friheten.

Hur kommer man överens om vad man ska lägga pengar på?

— Det handlar om att ha gemensamma utgiftsmål, utöver de fasta och rörliga utgifterna som man inte riktigt kan ändra på. Det underlättar om man är överens om utgifterna när man väl ska prata sparande. Hur mycket ska vi spara och hur mycket buffert behöver vi? Sådana saker är väldigt viktiga att få ner på papper.

Hur gör man om man upplever att man betalar mer än sin partner?

— Oftast behöver man diskutera det här så tidigt som möjligt i ett förhållande. Man får förklara för sin partner helt enkelt, "jag kommer känna mindre stress och kommer kunna spara ihop till de här sakerna om vi fördelar det på det här sättet". Att komma överens om att testa ett halvår kan möta lite mer villighet att faktiskt ändra på något än om man säger att det ska vara såhär för all framtid.

Hur hanterar man olika syn på småköp och vad man unnar sig i tuffa tider?

— Man behöver vara medveten kring det, men inte begränsa varandra utan snarare säga att vi har lite olika utgiftsbeteenden – att ha respekt för det är viktigt.

Samtidigt kan det löna sig att kompromissa, enligt Américo Fernández. Av tre saker som man konsumerar för mycket av varje månad kan man exempelvis komma överens om att välja bort en eller två av dem en period.

— Som par kan man med tydliga mål göra det lite lättare att göra de här uppoffringarna. Nu under sex månader kommer vi båda att dra in på varsin privatekonomisk onödighet och de pengarna sätter vi in på ett sparkonto.

Vilka ekonomiska fällor kan finnas i en parrelation?

— I förhållanden där det finns barn vet vi att det är betydligt vanligare att kvinnor tar större familjeansvar för föräldraledighet, deltidsarbete, vabbande och även oavlönat arbete. Det här har inte bara kortsiktiga, utan väldigt långsiktiga ekonomiska effekter, bland annat för pensionen.

Om en part tar ett större del av familjeansvaret är det därför viktigt att avsätta ett sparande som kompensation, enligt Américo Fernández.

— Här är det stor skillnad om du är gift eller om du är sambo. Om kvinnan i ett sambopar tar det större familjeansvaret måste kompensationssparandet ske i hennes namn, för separerar man delar man bara på det gemensamma bohaget. Är man gift är det viktigt att göra det till enskild egendom.