BDSM-experten: "BDSM är som religion"

BDSM står för bondage, disciplin, sadism och masochism och kan ses som en erotisk praktik och subkultur. En praktik som inte förrän 2009 slutade klassificeras som en sjukdom.

Nyheter24 har pratat om varför och hur BDSM praktiseras med Charlotta Carlström, doktor i socialt arbete vid Malmö högskola, som har ägnat de fem senaste åren till att studera BDSM.

Under de fem åren har hon närvarit på klubbar, vid workshops, privata fester och hemma hos personer som lever i sina roller dygnet runt. I april disputerade Carlström med sin avhandling “BDSM. Paradoxernas praktiker.”

– Det finns särskilt två ingångar till BDSM. En del säger att det är medfött, att det inte är något val utan att det är biologiskt, och dem som i vuxen ålder har träffat en partner eller en kompis som är aktiva inom BDSM, själva testat och börjat utöva, berättar Carlström för Nyheter24.

Att ha BDSM-sex skiljer sig ifrån så kallat vaniljsex. Ofta talar man om sessioner med inslag av bland annat maktutbyten, disciplin och smärta. Ingen session är en annan lik och inslagen varierar. För utomstående kan BDSM ytligt se ut som övergrepp, men ofta har utövarna långa samtal innan de påbörjar en sexuell relation. Samtycket är väldigt viktigt. Tillståndet utövarna hamnar i påminner om trans, som är större än en orgasm, och en del har svårt att leva utan det.

– En del känner dessutom att man fötts med det här och ser det som en läggning, att det är en stor del av ens identitet. Då är det mer på liv och död än att det bara är något man gillar sexuellt.

Från årsskiftet 2008/2009 beslutade Socialstyrelsen att BDSM inte längre skulle betraktas som en sjukdom, men det finns fortfarande mycket skuld och skam runt BDSM. Det är först på senare år som praktiken har kommit ut i rampljuset i med böcker och filmer som Fifty Shades of Grey. Men det visar inte en komplett bild av BDSM, menar Carlström.

Hur menar du med att det är på liv och död?

– Många har mycket skuld och skam inom sig, och undrar varför de gör det de gör. Det var inte min ingång att undersöka varför-frågan, men jag märkte under intervjuerna att det är många som undrar. Nu ska inte BDSM ses som en psykiatrisk diagnos längre, men ändå är det något utövare tänker, att det har med det att göra. Men forskning visar att BDSM-utövare inte alls mår sämre, haft sämre barndom eller varit med om fler traumatiska upplever i högre utsträckning än någon annan. Det är bara en myt.

Men trots att BDSM inte kan härledas till trauman, kan många utövare förstå och hitta samband med sin barndom. Carlström menar att i lekar där det fanns motparter, som Indian och Cowboy, Lejon och offer, kan de ha funnit sin roll – som dominant eller undergiven. Sådant som senare har fått en sexuell betydelse, men som inte hade det då.

En religiös upplevelse

Det finns starkare kopplingar mellan BDSM och meningen med livet, än till barndomen. Flera av de 29 personer Carlström intervjuade hade en religiös bakgrund, som de fortfarande har eller har gått i från.

– Det kan fylla samma existentiella behov som religion gör. Att man lämnar sitt ansvar i någon annans händer, man lämnar över sin makt. Jag tror att människan behöver ritualer och symboler, något vi inte har i det moderna samhället som förut. Men det har stor betydelse i människans liv tillsammans med en stor gemenskap. Många utövare pratar om att BDSM kan tillföra det.

Carlström upplever att många BDSM-utövare ofta finner en stark gemenskap inom subkulturen, som kan jämställas med den som återfinns i religiösa sällskap. En del umgås inte alls med "vaniljare", det vill säga person som inte utövar praktiken.

Men vad är då skillnaden mellan BDSM och vaniljsex? Carlström menar att upplevelsen av sexet är väldigt olik den som finns i vaniljsex, där man kan uppnå ett transliknande tillstånd.

– Det finns ett begrepp som heter subscace, eller tillstånd som man kan hamna i som undergiven, och ett motsvarande, domspace, som dominant. Det är en jättestark upplevelse, där en del upplever att de svävar ut ur sin kropp och kan iaktta sig själva. Det är väldigt förknippat med en stark kroppssensation, som smärta, och liknar ett transtillstånd. Det är inte som en vanlig orgasm, utan mycket starkare och större på något sätt. Det är som en drog, för det är ett tillstånd man eftersträvar. Det är inte alla som kommer dit men när man gör det så vet man om det.

Hur viktigt är det att få utlopp?

Det är vanligt att BDSM-utövare finner en stark gemenskap inom subkulturen. En del umgås inte alls med människor som inte är utövare. Men lika viktigt att vara i gemenskapen är det att praktisera.

– För många är det något man sätter först, det är viktigast. Men sedan finns det en dubbelhet, huruvida man vill att det ska vara mer mainstream och öppet. Spänningen ökar när det är tabu, och exklusivt. Samtidigt vill man att det ska bli mer öppet och tillåtande, så gillar man det förbjudna.

Vad händer om de inte praktiserar?

– En del jämför det med ett beroende, en abstinens som uppstår om man inte får utöva det. Det finns personer som inte klarar av att ha relationer utan BDSM. Andra har sagt att de vill sluta, men att de inte kan låta bli. Det finns en skuld i att utöva BDSM, men de kan inte låta bli, avslutar Carlström.