"Upprepa inte misstag kring ensamkommande barn"
Hittills har 580 ensamkommande barn från Ukraina kommit till Sverige. Risken är nu att misstag från förra vågen av ensamkommande ska upprepas – då bland annat boenden och känslomässigt stöd brast – varnar en forskare.
Kommunerna har ansvar för att utreda barnets behov och fatta beslut om lämpligt boende och andra insatser.
Först gör socialtjänsten en skyddsbedömning, bland annat utreds om barnet kommer med en vuxen trygg person som hen har anknytning till och eventuellt kan bo tillsammans med. Kan de tillsammans bo hos en bekant eller släkting som redan bor i Sverige eller hos en volontär?
Barn som kommer helt ensamma placeras på HVB- och akutboende i väntan på att anvisas till en kommun som ska hitta ett boende, exempelvis ett familjehem, det vill säga en familj i Sverige som kan ansvara för barnet.
Barnen kan även placeras i ett jourhem i väntan på rätt familjehem. Både jourhem och familjehem utreds och godkänns av socialtjänsten.
Källa: Millicent Reyes, socialtjänsten Stockholms stad.
Trötta och rädda, men också lite hoppfulla. De ensamkommande barnen från Ukraina har ofta blandande känslor när de anländer, berättar Millicent Reyes, gruppledare vid socialjouren i Stockholms stad.
— De är oroliga över att vara i ett främmande land och ledsna över att ha lämnat sina föräldrar. Men de har också lite glädje och hoppfullhet över att befinna sig i Sverige med en person de känner sig trygga med, då de flesta kommer med en vuxen de känner, ofta en mormor eller moster, säger hon.
Hittills har runt 580 ensamkommande barn från krigets Ukraina sökt uppehållstillstånd i Sverige, enligt Migrationsverkets siffror fram till den 20 april. Och innan halvårsskiftet väntas antalet vara uppe i 1 400, även om det finns signaler på att flyktingströmmen mattats av sedan det scenariot togs fram.
Jämfört med den förra flyktingvågen 2015/2016, då de allra flesta ensamkommande var tonåringar, är det nu en större andel som tillhör yngre åldersgrupper enligt Migrationsverket. Drygt 200 av de som kommit hittills är i åldrarna 7 till 14 år och ett 30-tal barn är mellan 0 och 6 år.
Under 2015 och 2016 kom även de flesta av de ensamkommande helt själva och kände ingen vuxen i Sverige, medan de flesta nu kommer med en släkting eller bekant till familjen som de också kan bo tillsammans med – om socialtjänsten bedömer att de är lämpliga.
Varnar för historielöshet
Live Stretmo, lektor i barn- och ungdomsvetenskap vid Göteborgs universitet som forskar om ensamkommande flyktingbarn, framhåller att det är viktigt att samhället inte tappar bort att ge stöd till Ukrainska släktingar och bekanta som tar hand om de barnen – på samma sätt som svenska familjehem behöver stöd.
— En del av dem kan ju vara äldre syskon eller släktingar som själva inte är så långt över 18 år, och som själva flytt från kriget, säger hon.
En annan skillnad jämför med förra flyktingvågen är att barnen från Ukraina omfattas av massflyktsdirektivet och inte behöver fastna i långa asylprocesser med ovisst utfall. Något som ensamkommande från bland annat Irak och Somalia drabbats av och som haft stor påverkan på deras psykiska mående, visar Live Stretmos forskning.
— De som kommer nu kan blicka framåt på ett annat sätt, säger hon.
Live Stretmo varnar däremot för att samhället glömt erfarenheterna från 2015/2016 när det gäller hur de ensamkommande barnen ska tas emot och vad de behöver:
— Det blir ofta en historielöshet. Vi tappar bort att det finns kunskaper – men barn på flykt är inget nytt.
Vuxna rädda att prata känslor
Inte minst behöver de ensamkommande få bättre känslomässigt stöd, vilket brast under 2015 och 2016, visar Live Stretmos forskning.
— Det fanns en beröringsångest – man var rädd att väcka traumatiserande minnen till liv vilket gjorde att personal i exempelvis skola och på HVB-hem inte vågade prata om svåra känslor. Men det finns metoder för "traumamedvetet bemötande" som alla vuxna som möter de här barnen borde få ta del av, säger Live Stretmo.
Hon befarar att många av utbildningarna i dessa metoder nu är nedlagda eftersom efterfrågan varit liten senaste åren.
Under förra vågen av ensamkommande fanns ett sort sug efter både familjehem och gode män gjorde vilket gjorde att bedömningarna av vilka som var lämpliga bitvis blev bristfälliga. Flera kommuner lex-Sarah anmälde sig själva och Live Stretmo varnar för att misstagen ska upprepas:
— Det är viktigt att socialtjänsten gör så grundliga utredningar som möjligt, man får aldrig tumma på kvaliteten.
Många vill öppna sina hem
I Stockholms kommun, som hittills tagit emot ett 60-tal ensamkommande, är socialtjänsten bättre rustad för att växla upp för fler utredningar än man var under 2015/2016, enligt socialborgarrådet Jan Jönsson.
— Nu var vi tidigt ute med att efterlysa nya familjehem för att få tid på oss att bygga upp en bank. Vi har även lärt oss hur vi kan omdisponera personal som kan göra bedömningarna om det drämmer till och många ensamma barn kommer samtidigt, säger han.
Och efterlysningarna efter familjehem har gett resultat, berättar Jan Jönsson.
— Sedan kriget bröt ut har vi fått in runt hundra nya ansökningar från familjer som vill öppna sina hem för de här barnen, vilket är fantastiskt. Men skulle antalet ensamkommande öka kraftigt så får vi använda HVB-hem eller andra tillfälliga lösningar.
I Stockholm är erfarenheten att de ensamkommande barnen generellt sett är yngre jämfört med 2015/16, enligt Jan Jönsson. Även om de flesta kommer tillsammans med en vuxen, så saknar 16 av de som kommit till staden hittills en vuxen anknytningsperson. De har hittats genom uppsökande verksamhet på exempelvis färjeterminalen i Nynäshamn och Centralstationen. Staden har ett samarbete med tågvärdar som ringer socialjouren om det verkar vara ensamma barn med, så att personal kan möta upp, berättar Jan Jönsson.
Vissa känner skuld
Det viktigaste för de ensamkommande barnen nu är att få trygghet och stabilitet i tillvaron, betonar Millicent Reyes vid socialtjänsten.
— De behöver få landa. En förutsättning för att de ska känna sig trygga är också att ha fortsatt kontakt med föräldrar i Ukraina för att få höra att de är kvar och lever.
Vissa av barnen har skuldkänslor över att själva befinna i trygghet, berättar hon.
— Framför allt de äldre barnen kan känna skuld för att de lämnat föräldrarna. Samtidigt som de vet varför de fick prioriteras att fly.
