Påskens favorit – men hur mår svenska sillen?
För många är den omistlig på påskbuffen – samtidigt varnar forskarna för akutläge för den feta lilla fisken. Hur mycket sill finns kvar utanför vår ostkust, och ska vi ha dåligt samvete när vi öppnar en sillburk?
Sillen eller strömmingen är Östersjöns vanligaste fisk. Den är en stimfisk och finns i flera olika bestånd med varierande tillväxt, vandringsmönster och lektid.
Sillen återvänder gärna till samma lekplats år efter år. Beroende på bestånd blir sillen könsmogen vid 3–9 års ålder. Leken sker över sand- och grusbottnar på 0–40 meters djup men sillen lever på djup ner till 200 meter. Födan består främst av kräftdjur, i Östersjön ingår även storspigg och andra småfiskar i dieten.
Sillens utbredningsområde är stort och omfattar hela norra Atlanten, och den finns längs hela svenska kusten.
Källa: WWF
Från fattigmanskost till ett tvångsmässigt inslag på alla våra högtider. Den silverskimrande fisken är en självklar del av vår matkultur. Men hur mår den svenska sillen, eller strömmingen som den kallas norr om Kalmar?
— Inget vidare, säger Henrik Svedäng, docent i marinekologi och forskare vid Stockholms universitets Östersjöcentrum och Havsmiljöinstitutet.
Forskare har länge varnat för att sillbestånden i delar av Östersjön är på väg mot kollaps. Även småskaliga och kustnära fiskare har vittnat om att sill och strömming håller på att försvinna.
Hur mycket bestånden minskat varierar mellan olika delar av Östersjön, exempelvis har beståndet i den centrala delen minskat med runt 80 procent sedan mitten av 1970-talet.
— Det finns en uppenbar risk att vi utrotar en del av bestånden, och då kan det ta lång tid innan de återkommer. När islandssillen utfiskades tog det 30 år, säger Henrik Svedäng.
En hörnpelare i Östersjön
Sill och strömming spelar en nyckelroll för Östersjöns välmående. De är en slags ”pump” i näringskedjan och utgör både mat åt rovfiskar, sjöfåglar och säl samtidigt som de slukar stora mängder spigg.
Försvinner sillen förändras sannolikt hela ekosystemet i det redan hårt pressade och förorenade innanhavet, konstaterar Svedäng.
— Det blir ett betydligt fattigare och tristare hav, dominerat av småfisk som spigg och sannolikt med betydligt mindre rovfisk som abborre och gädda.
Mycket pekar också på att de nyttor, "ekosystemtjänster", som Östersjön ger oss, skulle minska. Till exempel att sjöbotten binder mindre kol med ökade koldioxidutsläpp som följd.
Höjda fiskekvoter
Så varför försvinner sillen? Det finns flera tänkbara orsaker. Medan vissa pekar på ett ökat antal sälar som äter upp sillen menar Svedäng att det främst handlar om intensivt industrifiske, och i viss mån färre bottendjur som sillarna kan äta.
Men att det skulle råda brist på sill är svårt att slå fast. Delvis eftersom det är en utmaning att räkna fisk, och Internationella havsforskningsrådet (ICES) bedömer att det ännu finns mycket sill i Östersjön. En förklaring är att det finns många små – medan de stora, som står i fokus för det storskaliga trålfisket, verkar ha minskat drastiskt.
Många forskare vill se kraftigt begränsat sillfiske. Men EU höjde i stället fiskekvoten för Centrala Östersjön med 32 procent 2023, och även om den sänktes i Bottenhavet och Bottenviken så var det från en nivå som ökat med 80 procent året innan, påpekar Henrik Svedäng.
— Det är samma historia som med torsken som upprepar sig. Torskbeståndet har havererat i östra delen av Östersjön och det västra är överfiskat. Man tar väldigt stora risker genom att fortsätta fiska på de här nivåerna, säger han.
"Kan äta lugnt"
Lejonparten av sillen som fiskas upp ur Östersjön hamnar inte på våra tallrikar – utan mals ner till fiskmjöl som blir mat åt exempelvis odlad fisk och minkar.
Innehållet i sillburkarna kommer oftast från Nordsjön eller Norska havet där bestånden är mer stabila. Det finns alltså ingen orsak att ha dåligt samvete över att öppna en burk eller två.
— Man kan lugnt äta sin påsksill, säger Svedäng.
Däremot är det bråttom att politikerna tar ansvar för hur mycket av den ekologiskt viktiga sillen som är hållbart att fiska upp – där fiskerinäringens intressen hittills vägt alltför tungt, menar Henrik Svedäng.
— Ett fungerande hav borde vara högsta prioritet.
