Historiska jättevalen kan vara tyngsta djuret någonsin: "Olikt allt vi känner till"
Det finns en ny aspirant på att vara världens tyngsta djur någonsin. Blåvalen har länge haft titeln, men fossil från en historisk jätteval kan ändra på det.
Perucetus colossus eller “jättevalen från Peru” beskrivs av forskare i tidskriften Nature på onsdagen. Varje benkota väger över 100 kilo och revbenen är nästa 1,4 meter långa.
— Det är spännande att se ett så stort djur som är så olikt allt annat vi känner till, säger Hans Thewissen, en paleontolog som inte har deltagit i studien.
Skelettdelarna hittades för över 10 år sedan av Mario Urbina från San Marcos Universitetets Naturhistoriska museum i Lima. Det tog en internationell forskargrupp många år att gräva fram dem ur en brant, stening sluttning i Icaöknen, en region i Peru som förr i tiden låg under vatten och som är känd för att vara rik på marina fossiler.
Resultatet: 13 kotor, fyra revben och ett höftben.
Möjligen tyngst någonsin
Fossilen är 39 miljoner år gammal och "är olikt allt jag någonsin sett", enligt Alberto Collareta, paleontolog och en av författarna till studien.
Med hjälp av 3D-scanner och genom att borra och undersöka insidan av skelettdelarna har forskarna använt skelettdelarna för att göra en uppskattning av hur stor valen kan ha varit, berättar Eli Amson, paleontolog och en av studiens författare.
Enligt beräkningarna vägde den mellan 94 och 375 ton. Den största blåvalen som någonsin hittats vägde 200 ton, alltså inom det spannet.
Valen var uppskattningsvis 20 meter lång, alltså något kortare än vad blåvalar kan bli som kan mäta upp till 30 meter.
Beräkningarna innebär att den historiska valen "möjligen kan vara det tyngsta djuret någonsin", enligt Alberto Collareta. Det var dock förmodligen inte det längsta djuret någonsin.
Håller sig på botten
Peruanska jättevalen kan väga mer, delvis för att dennes skelett är mycket tätare och tyngre än blåvalens, förklarar Eli Amson. De supertäta benen talar för att valen kan ha levt i grunda, kustnära vatten, enligt författarna. Andra kustnära simmare, som manater, har tunga ben som hjälper dem att hålla sig nära botten.
Utan skallen är det svårt att avgöra vad de åt. Det är möjligt att jättevalen rensade havsbotten på föda eller livnärde sig på tonvis av krill eller andra smådjur, enligt artikelförfattarna.
— Jag skulle inte bli förvånad om den faktiskt åt något helt annat som vi inte ens kan föreställa oss, säger Hans Thewissen.
