Krigsbevakning får kritik – så resonerar medier

TT: Hur märks det att kriget mellan Israel och Hamas engagerar?

Charlotta Friborg, ansvarig utgivare på SVT:

— Vi märker av mycket anmälningar och reaktioner, men från de mer polariserade hållen är det en stark aggressivitet och det vetter tyvärr över i hat som våra medarbetare stöter på i mejl och på sociala medier. Samtidigt ska man också vara försiktig, de aggressiva rösterna har en tendens att framstå som väldigt många, men riktigt så många är de inte.

Maria Eksedler, nyhetschef Sveriges Radio Ekot:

— Intresset är stort för kriget i Ukraina, som vi får in mycket frågor och synpunkter om, men det går inte alls att jämföra med Mellanöstern.

— I vår rapportering ifrågasätter vår publik allt, till och med hur våra intervjuer är gjorda och med vilken form av teknik. Jag hade en konversation med en lyssnare som tyckte att ljudet var så bra att det inte kunde vara en telefonintervju. Han krävde att få veta hur vår korrespondent hade gjort den. Till slut fick jag förklara att den var gjord via Whatsapp, och att ljud och teknik också går framåt.

Anna Åberg, redaktionschef Dagens Nyheter:

— I alla frågor där det är ett högt tonläge i samhället återspeglas det i kontakten med läsare. Ofta handlar det om en enskild publicering, men det som är speciellt här är att det är en pågående bevakning med flera publiceringar varje dag.

— Det är påfrestande för dem som sitter mitt i det och får hantera reaktionerna från läsare. Det är någonting helt annat än det som vi brukar uppleva. Samtidigt ska vi inte bara avfärda allt, utan vi måste såklart titta på om det är befogat, om vi har missat någonting eller uttryckt oss felaktigt.

Martin Schori, biträdande redaktionschef Aftonbladet:

— De händelser och brutaliteter som har skett är, till och med för den här konflikten, extraordinära. Sedan förstärkts det med det medieklimat och sociala medieklimat som finns i dag. Det kommer väldigt mycket mejl och samtal, men framför allt märks det på de publiceringar vi gör i sociala medier, främst på Tiktok.

Dilemma att inte vara i Gaza

TT: Hur det är att jobba för att kunna ge en objektiv bild över vad som pågår i Mellanöstern?

Charlotta Friborg:

— Vi är väl försedda med medarbetare som kan regionen sedan många år tillbaka och som kan göra kvalificerade bedömningar och det är helt väsentligt för oss. För oss är det viktigt att vara på plats och i Israel har vi varit det från dag ett.

— Sedan är det förstås ett dilemma att vi inte kan vara på plats i Gaza. Vi kan inte ta oss dit och är då beroende av Reuters och AP, våra stora nyhetsbyråer, som har medarbetare på plats. Vi vill komma till Gaza, men man behöver också förstå att det är krigszoner. Journalister är beredda att ta stora personliga risker för att göra sitt jobb och för att kunna rapportera så trovärdigt och så nära som det bara är möjligt.

Maria Eksedler:

— Det är en utmaning som vi är vana vid att ha att göra med i många frågor om krig och konflikter. Men det gäller att ständigt att ha en publicistisk diskussion och en faktagranskning.

— Vi vill vara på plats och skildra människoöden och konsekvenser, men att balansera det är jättesvårt. Då är det viktigt med kunniga medarbetare och korrespondenter som kan konflikten från början och som kan regionen. Det är en stor styrka och de är ovärderliga i att förklara och sätta ord på det som sker.

Anna Åberg:

— Det är alltid svårt att bevaka krig och konflikter, man har två stridande parter som kommer med information. Vi strävar alltid efter att vara på plats för att kunna berätta vad vi ser och upplever. En svårighet nu är att vi inte kan vara inne i Gaza. Då gäller det att upprätthålla den kontakten som vi har med folk som befinner sig där.

Martin Schori:

— Vi försöker att vara transparenta med varifrån vi hämtar uppgifter. Det absolut bästa är naturligtvis att vara på plats, men det är ju svårt för att inte säga omöjligt att vara på plats i Gaza till exempel.

— Något som brukar debatteras är varför vi redovisar siffror från den palestinska hälsovårdsmyndigheten som kontrolleras av Hamas, och då försöker vi förklara varför vi gör det.

Mediernas oberoende ifrågasätts

TT: Varför du tror att folk har så olika bild av rapporteringen?

Charlotta Friborg:

— Om man har väldigt starka uppfattningar om vem som är förövare och vem som är offer så tenderar man att bedöma samma nyhetsrapportering på helt olika sätt beroende på ens perspektiv. Hostile media effect (fientliga mediaeffekten) som den kallas är en känd effekt, men jag upplever den som starkare i den här frågan.

Maria Eksedler:

— Den här konflikten har funnits med oss under så enormt många år där många har en uppfattning och har valt sida på något sätt. Bland de yngre har många kanske fått ett uppvaknande, och där tror jag att många ställer sig på den svagaste partens sida militärt sett, i det här fallet den palestinska sidan.

Anna Åberg:

— Jag tycker att man kunde se lite liknande tendenser under pandemin. Det är en helt annan typ av fråga, men där var det väldigt polariserat i samhället i både Sverige och på andra håll i världen. Beteendet är lite samma nu, det är så svart eller vitt och man tappar nyanser på sociala medier. Mediernas oberoende ifrågasätts på ett sätt och i en omfattning som det också var länge sedan jag såg.

Martin Schori:

— Båda sidor tycker att vi vinklar eller tar ställning för den andra sidan. Det är också någonting som är ganska belagt inom medieforskningen vad jag förstått, att om man har en väldigt stark åsikt i en fråga upplever man ofta att medierna tar ställning för den andra parten.