Bianca Meyer: När alla flyr från brottsplatsen

Att ställa sig på en scen och förväntas vara rolig. Stå där och krysta fram ord som ska få främmande människor att skratta. Är det så kul för någon egentligen?

Jag tycker det låter bisarrt.

Det är som upplagt för tvungen och onaturlig stämning. Om man misslyckas, gud förbjude, blir det svårslaget obehagligt för alla inblandade.

Det är ingen slump att det kallas för att "bomba". Scenen förvandlas till en brottsplats. Alla vill fly därifrån men publiken sitter där den sitter och komikern står där den står, den sistnämnda med en strålkastare i ansiktet.

Jag vet hur hemskt det är för jag har både blivit utsatt, och själv utsatt oskyldiga människor för bombattentaten.

I mina osäkraste tidiga tonår drömde jag ofta mardrömmar om att jag sitter på en lektion när mina klasskamrater plötsligt börjar skratta åt att jag är naken. Till min förfäran upptäcker jag att de har rätt, jag har inga kläder på mig.

Den drömmen är en "walk in the park" i jämförelse med att inte få ett enda skratt.

Det här tänker jag på när jag är på väg till Malmö för att uppträda. Tänk att jag gör det ändå. Vad är det för masochister som frivilligt utsätter sig för den här risken?

Ja, det är allt från labila, promiskuösa till substansberoende människor. Den gemensamma nämnaren är väl att de är osäkra barn som vill bli sedda och älskade.

Men de är också ett gäng generösa, härliga och modiga människor.

Hur mycket urusel standup jag än sett och bidragit med själv, hur mycket ångest och genans det än lett till så kan jag inte annat än att gilla det.

Kanske är det just det obehagliga med det hela jag tycker om. Ingen annan konstform är lika hatad och fulkulturförklarad som standupen.

Så kan det väl få vara. Desto mer kittlande när man får ta del av de där magiska ögonblicken av briljans.

Skrivet av: Bianca Meyer