Eric Rosén: "Roland PM:s osmakliga inkonsekvens"

Jag läser en kolumn av djupt konservative Timbrofarbrorn Roland Poirier Martinsson där han slår fast att kristdemokraterna inte bör delta i Pridefestivalen.

Å ena sidan kan jag hålla med honom, jag föreställer mig att en stor del av kd-väljarna liksom ”freaket” Roland PM är konservativa och inte helt bekväma med att bögar, lesbiska och andra icke-heteron gör offentligt anspråk på lika behandling och lagstiftning som heterosexuella. Inom kd finns kanske helt enkelt inte tillräckligt stöd för närvaro på Pride, tänker jag.

Men det gör inte argumentationen mindre felaktig.

”Kinky är ok, liksom olika sexuella identiteter. Platsen för dessa uttryck bör dock vara privat”, skriver Poirier Martinsson och hamnar i den klassiskt gammeldagsborgerliga argumentationen mot politikens inblandning. Den där man tror att det är apolitiskt att säga att ingen ska lägga sig i. Den där man tror att saker som inte debatteras offentligt eller lagstiftas om står fritt från politisk påverkan.

I själva verket är det precis tvärtom. Tystnad är extremt politisk.

Att inte prata om något är ett mycket politiskt beslut.

Att ”inte lägga sig i” är att aktivt slåss för en politik som gynnar de intressen som redan har tolkningsföreträde. Lagstiftning kring homosexuellas rättigheter är inte till för att staten vill ”uppfostra oss till en särskild sorts sexuella subjekt” utan för att ge skydd åt alla typer. Lagstiftning och politisk inblandning kring sex, sexualitet och rättigheter kopplad till sexuell läggning är precis lika självklart viktigt som lagar som reglerar religionsfrihet eller lika rätt och värde oavsett kön eller etnicitet. Lagen är i detta fall ett skydd, inte en uppfostringsklausul.

Pridefestivalen finns på många sätt för att slå näven i bordet och kräva det skyddet samt för att skapa förståelse för att skyddet fortfarande behövs.

Länder där Roland Poirier Martinssons tystnadsinställning dominerar sexualpolitiken är länder där homosexuella gömmer sig, förföljs eller flyr på grund av sin sexualitet. Där tigandet är självklart och där den som ger uttryck för något som helst normbrytande riskerar att straffas hårt.

Roland Poirier Martinsson skriver gärna debattartiklar om sin rätt till hemmafru och hur bra deras samliv är för att de får välja. Men han föreslår samtidigt att de grupper som internationellt riskerar att dödas för att de älskar en viss kategori människor bör skylta mindre med sitt kärleksliv.

Det är inte bara inkonsekvent. Det är osmakligt.