10 september - Åtta år sedan Anna Lindh-mordet

Jag satt på café String på Södermalm i Stockholm och drack kaffe och åt äppelpaj tillsammans med vänner när någon sa att Anna Lindh hade blivit knivhuggen och kanske skulle dö.

Jag skrattade till.

Sådär som man gör när något är konstigt och svårt att ta in, sådär olämpligt som det kan bli när man gör fel sak vid fel tillfälle. Och det var svårt att ta in. Men vi fattade ju att nyheten som spreds inte var ett skämt, den spreds så snabbt, som ett sorlande virus, folk som inte kände varandra började informera varandra spontant.

Sedan gjorde vi, alla i hela Sverige känns det som, som vi alltid gör när något som alls går att jämföra med det här händer. Vi sätter oss och väntar. Och tittar på teve. Och lyssnar på radio. Och kollar på alla nyhetssajter och på flashback och på bloggar och forum. Eftersom vi är totalt maktlösa och bara kan vänta på att beskeden trillar in från sjukhuset så konsumerar vi all information vi kan få, allt som finns.

Vi minns alla presskonferensen utanför Karolinska sjukhuset. Den nervösa men fokuserade stämningen. Kamerasmattret. Allvaret som tydliggörs av hur omfattande de skador som Lindh drabbats av är.

Vi minns Göran Perssons presskonferens. Hur rösten inte bär. Hur han berättar att han känner vrede.

Hans sammanfattning där och då är den enklaste och bästa sammanfattningen av hur ett trauma känns och jag tror det är en beskrivning som känns lika exakt nu som den gjorde då:

”Först den här känslan av overklighet, att det inte kan och får hända. Och sen insikten av att det har hänt och den bestörtning som då griper en.”

Då kändes det ändå fortfarande i det närmaste självklart att Anna Lindh ändå skulle klara sig. Att svensk sjukvård i stånd att sätta in vilka resurser som helst för att säkerställa att utrikesministerns liv räddas inte kan misslyckas om hon fortfarande ligger där inne och faktiskt lever.

Men sen får vi veta att Anna Lindh är död.

I dag är det åtta år sedan.

Och hur snabbt vi än går vidare har vi inte glömt och vi har inte riktigt repat oss heller.

Samhället blev nästan lika öppet för oss vanliga medborgare men än mer påpassat för dess folkvalda företrädare. Vaksamheten hos ministrar och närvaron av säkerhetspersonal är helt klart större i dag än innan, precis som skedde efter Olof Palmes död. Något har gått förlorat.

Men vi envisas med att vara så öppna vi över huvud taget vågar och kan och det om något är ett tecken på ett samhälles styrka. Det håller vi fast vid.