Myndigheternas svek
Här är Jeanettes egna ord, del 2.
Jeanette blev utsatt för övergrepp av sin morfar - som även var hennes far - under 15 års tid. När hon var sex år hamnade hon på Kronprinsessan Lovisas Barnsjukhus efter att hon en dag vaknat upp lam i benen. På sjukhuset skrevs det i journalerna att morfadern antagligen utsatte flickan för incest och att det var viktigt att barnet skyddades från morfadern i framtiden. En film spelades in i undervisningssyfte för att dokumentera Jeanettes fall. Efter ett halvår fick Jeanette åka hem igen till morfar och övergreppen fortsatte i tio år till. I dag har Jeanette svårigheter att gå, behöver assistenter, arbetshund, elmoppe och har fått sin lägenhet handikappanpassad. I dag är hon 50 år och har ännu inte fått en ursäkt eller den hjälp hon behöver för att bli friskare.
Jag har gett upp min kamp om att få lära mig gå på riktigt och att få ett ”eget” liv . Det så kallade liv jag har i dag är något som myndigheterna skapat åt mig. Det är inte värdigt att behöva ha det så, när jag vet att det hade kunnat bli bra
Ingen behöver ju lyssna på mig, har jag lärt mig. Efter att haft med myndighetspersoner att göra i hela mitt så kallade liv har jag märkt att de olika partierna skyller på varandra i barnfrågorna. Det är verkligen sandlådenivå på vuxensätt. Nu när det är borglig regering, så skyller de på den förra regeringen. Sossarna skyller på att det är för att borgarna regerar som det inte händer något. Jag har sett och varit med om båda dessa regeringar utifrån mitt problem, alltså incest.
Hela min barndom var det sossarna som regerade. Det var sossarna som var hemma hos oss och fikade med morfar och talade om hur bra jag hade det, medan övergreppen pågick. Det var sossarna som skickade hem mig från sjukhuset till ytterligare tio års övergrepp, trotts att de själva skrivit: "flickan är utsatt för någon slags incest av morfadern". Det var regeringen som såg till att övergreppen på mig kunde fortsätta. Det är FAKTA! Detta kan jag ju dessutom bevisa via journaler, anteckningar och filmer, skrivna och tagna av myndighetspersoner. Dom offrade ett barn, det vill säga mig, på grund av deras brist på kurage, kunskap, omtanke, medlidande.
Ett barn, som mådde så dåligt att kroppen försökte signalera, eftersom barnet (jag) inte hade vuxenord. Jag visste ju inte vad som var fel.
De utsätter mig fortfarande för övergrepp genom att inte ge mig den hjälp jag ansökt om, att få bearbeta kroppen. Jag ansökte om hjälp att bearbeta psyket och fick det efter mycket tjafs, massor av möten och olika intyg.
Myndigheterna har också sagt till mig att det hade varit bättre, enklare för alla om jag blivit alkolist eller narkoman. Eller om jag inte tagit hand om mina barn ordentligt. Jag tyckte och tycker fortfarande att jag varit ganska duktig, på just den biten. Det enklaste hade ju varit att bli alkis eller något annat som passar in i mallarna. Men nu vägrade jag bli så och har bara fått skit för det. Men det enda jag är RIKTIGT,RIKTIGT stolt över är att det gått bra för alla mina barn. Trotts att de bara haft mig som mamma. Så något bra har jag tydligen lyckats ge dem.
Under åren barnen växte upp fick jag ofta höra, att det skulle gå åt helskotta för dem, eftersom jag var som jag var. Enligt andra människor skriker jag, men enligt mig pratar jag bara högt och tydligt. Mina barn har uppenbarligen inte tagit skada. Gud, så fel myndigheterna fick.
Mina problem sitter kvar i kroppen. Man behöver ju inte vara någon Einstein för att förstå min situation om man känner till den. Och det gör alla dessa myndighetspersoner som jag vänt mig till under åren. Jag vill berätta hur det går till i Sverige. Detta är inte något bra land för barn i min situation, trots att politikerna slår sig för bröstet.
Jeanette
.jpg)
