Nyheter24 går på fest – med 600 mormoner: "Skandinaviska brudar är väldigt snygga"

ALINGSÅS. Klockan är runt halv tolvpå onsdagsnatten när "Levels" med Avicii kickar igång. De tvåkillarna bakom mixerbordet vevar mot publiken och responsen ärdensamma som på nästan alla andra dansställen. En skog av händerflyger i luften och jubel utbryter.

Skillnaden? Här är alla spiknyktra.Jag befinner mig på Festinord, ett evenemang anordnat av Jesu KristiKyrka av Sista Dagars Heliga. Mer känt som mormonkyrkan.

14 timmar tidigare plockas jag upppå tågstationen i Alingsås av Ulf Strömbom. Till vardags arbetarhan som kriminalpolis i Borås men han är även ledare för kyrkan ivästra Sverige.

Sammanlagt lockar årets Festinord 658 medverkande, de flesta aktiva medlemmar i kyrkan även omnågra vänner till dessa också är på plats, och 22 länder finnsrepresenterade. Flertalet av deltagarna kommer från de nordiskaländerna, mellan vilka arrangemanget av Festinord också roterar.

– Jag brukar, både skämtsamt och på allvar, kalla det för för verklighetens match.com, säger den före detta mormonen Magnus Ifver som jag pratar med innan jag åker och fortsätter:

– Tanken är att hitta någon, men det kommer de aldrig att erkänna.

Stanna borta från "frestelser"

Väl framme visar Ulf upp de olikaaktiviteter som deltagarna kommer att ha att välja på under fredagen, då en rad workshops arrangeras. Klart populärast är den om dejting, somhar nästan lika många namn nedplitade som de andra tillsammans. Påväg till dagens första workshop springer vi även in i Louis Herrey –alltså en av Diggi-Loo Diggi-Ley-bröderna – som nöjt berättar atthans lektion under morgonen hade över 200 deltagare på plats.

Mitt första seminarium leds av John Bytheway, som presenteras som ”motivational speaker”, men innan han äntrar scenen måste en del grejer klaras av. Förstav allt sjungs hymnen ”For the Beauty of the Earth”, och jag får dagens första dusch avutanförskap. Alla andra kan texten och sjunger högt, en ung finsktjej till höger om mig sjunger fruktansvärt vackert. Efter en bönär det sen dags för Bytheway att kliva upp. Jublet som möter honomgör att jag får fullt klart för mig att det handlar om ensuperstjärna. Han inleder med att skämta om sitt namn någragånger. Väldigt många gånger. Alla tycker att han är fantastisktrolig. Jag småfnissar i början men tröttnar efter ett tag.

Men detär lätt att se varför han är populär.

Bytheway är en riktigt duktigoch engagerande talare, och han skämtar mycket. Även när hanglider in på de lite mer allvarliga ämnena – det vill säga budskapet.Att man ska göra rätt val. Att man ska stanna borta från "frestelser". Alkohol till exempel. Droger såklart. Flyktigaförbindelser. Och inte minst tobak, jag känner hur min snus blirallt mer opassande för varje sekund som går. Det hela avslutas självklart med ytterligare en bön.

Efteråt pratar jag med Kim Syvänen, somligger bakom hela planeringen av Festinord och är självfallet mycket nöjd medBytheway. Han tycker dock inte att syftet med Festinord är att träffa den rätte.

– Hela huvudidén är att komma hit och stärka sig själv och sin känsla till Kristus.

"Skandinaviska brudar är väldigt snygga"

I stället föratt gå och äta lunch slår jag mig ned med Gary och Stewart, tvåkillar från London som båda besöker Sverige för första gången. Stewartförklarar att han har varit på liknande träffar i England, men attbåde han och Gary mer eller mindre har slutat att gå. De känner redanalla, och nu vill de bredda bekantskapskretsen.

– Och skandinaviska brudar ärväldigt snygga, flikar Gary in.

Jag kommer senare under kvällenatt se honom prata med, i runda slängar, alla blonda tjejer som är på plats underkvällens dans.

I matsalen hittar jag Gabriel, Mats och Markus. Mats är i full färd med attförsöka övertala Gabriel, som han nyss träffat, om att denne inteborde åka hem. Gabriel är tveksam. Han är trött (”alla i minsovsal snarkade”), inte speciellt sugen på kvällsaktiviteterna(”jag gillar inte att dansa”) och i allmänhet rätt osugen (”jagär ganska introvert”). Mats är desto mer positiv.

– Det är fantastiskt här. Det är fint att alla här har något gemensamt genom tron, det ger en omedelbar beröringspunkt, säger han.

Han sprider verkligen positiv energiomkring sig, och lyckas till slut övertala Gabriel om att flyttaöver sina grejer till hans sovsal.

– Det är bara en somsnarkar där!

Jag bestämmer mig för att trots allt gå ned ochta mig en titt på fotbollen, som spelas på en plan bredvidskolan.

– De är kanske inte lika verbala, säger Gabriel.

Hanhar rätt. Jag slökollar på ett par matcher men det är utan tvivelsvårt att få kontakt med människor som spelar fotboll. I ställetgår jag tillbaka upp till skolan och kliver in mitt i en pågåendeworkshop.

Viktigt att hitta den rätta

Det visar sig att det är Bytheway somär igång igen.

Den här gången pratar han om förhållanden och omhur man ska bete sig som en ”YSA”, Young Single Adult. En av deabsoluta huvudreglerna är att man inte ska dejta någon som man seninte tänker gifta sig med. Något som poppar upp i mitt huvud närdj:n senare spelar "Single Ladies (Put a Ring on It)" med Beyoncé. 

Efter Bytheways seminarium gömmer jag migbakom ett hörn och intensivsnusar.

Många avdeltagarna rör sig senare mot sovsalarna för att hämta kraft inför detsom trots allt är kvällens stora höjdpunkt – festen iAlingsåsparken.

Själv går jag till en välkänd hamburgerkedja ochsträckdricker kaffe, något som Jesu Kristi Kyrka av Sista DagarsHeliga också avråder ifrån. Kaffe, alltså.

När jag väl anländer Alingsåsparken, gamla Folkets park, så duggregnar detstilla och jag tänker att det nog inte blir mycket till fest. Jaghar fel.
Mormoner vet hur man festar nyktert. Till en börjanpåminner det i och för sig ganska mycket om ett enormtmellanstadiedisco. Det dansas definitivt men musiken är snäll ochallra mest uppmärksamhet får en mekanisk tjur som många försökerbetvinga. Jag ser Stewart från London åka på en av de redigareluftturerna.

Kärlek i luften

Men sen tar det sig. Jag tar migförvisso aldrig riktigt in från mitt utanförskap, men det är baranaturligt. Annars kan man se det på hur gruppdynamiken förändras.Det pratas mer över könsgränserna, mycket mer och framförallt ärdet fler par som slår sig ned och bara pratar. Eller dansar för dendelen, ett mindre dansgolv med lite mer typisk dansmusik lockar nuallt fler. Inne i parken vandrar John Bytheway omkring tillsammansmed sin fru Kim och blir stoppad ungefär varje halvmeter för ettidolfoto. Det är svårt att dels inte tycka synd om honom och delssvårt att inte bli imponerad. Han verkar ha tid med alla, bjuder påett leende, ett skämt. Han ser ut att trivas.

När jag strax efter tio tar en litenskogspromenad – okej, jag erkänner, jag tjuvrökte – märker jag att allt fler par har valt att skaffa sig lite mer tid på tu man hand. Inte för attdet på något sätt pågår något snuskigt, nej – de flesta lutar sig knappt mot varandra, men ändå. 

Ny dag väntar

Någontimme senare har regnet tagit vid på riktigt men det gör verkligeningenting. De flesta har samlats inne på det lilla dansgolvet ochdet faktum att alla är rätt blöta gör att trycket ökar. Ochökar. Och det är då "Levels" går igång.

Festen börjar lida mot sitt slut och människor måste ta sig därifrån. De flesta åker bil, här behövs ingafyllechaffisar. När jag rör på mig är det fortfarande full fart.Men bara fram till klockan ett, då ska det vara tyst. För halv sjui morgon bitti pratar Louis Herrey igen.