Verklighetens Orange is the new black

Klockan sju på morgonen ringer alarmet för de intagna på Färingsö anstalt, det är dags att äta frukost och börja jobba. De intagna packar "babybags" – ett kit med saker som nyblivna mammor får på BB. 

Lönen är 13 kronor i timmen och för vissa är jobbet en slags terapi, för andra är det påfrestande. De flesta som sitter på Färingsö kvinnoanstalt är mammor.  

Tre meter stängsel, taggtråd och slussar

Så börjar dagen på Ekerö i Stockholm i ett av våra fem svenska kvinnofängelser. 

– Jag trodde att det skulle vara randiga overaller första gången jag åkte in, så var det inte förstås.  

"Sara" gör sin andra volta i fängelset och sitter iklädd svarta thights och en lång ljusblå t-shirt i en av besökslägenheterna. Det är som vilken lägenhet som helst förutom att knivarna i köket är fastkedjade i väggen. 

Första gången Sara åkte in var för sjutton år sedan, då hade hon ännu inte fyllt trettio år. 

På Färingsö slutna avdelning huseras 43 fångar i säkerhetsklass två, den högsta säkerhetsklass som finns för kvinnor. Tjocka stålgrindar, tre meter höga stängsel och slussar möter en efter den kilometer lång grusvägen upp mot fängelset. 

Cellerna genomsöks regelbundet och kissprov lämnas av de intagna som låses in klockan sju varje kväll. Men lika strängt som i den amerikanska teveserien är det inte. 

– Orange is the new black... vidrig personal och vidriga intagna, konstaterar ett befäl när serien kommer på tal. 

Till lasarettet i handbojor

– Jag vet inte om jag skrattade lika mycket på utsidan som jag gör här. En kvinna åkte till lasarettet i handbojor, det är en mardröm för mig att behöva göra det men när hon gick i korridoren sa hon bara "maffia, maffia", och alla flyttade på sig, säger Sara och ler. 

Till skillnad från många andra på Färingsö anstalt har hon ett fungerande socialt liv utanför stängslen. Sara tillhör den lyckligt lottade skara som kan återvända till både ett jobb och en familj. Med det följer också en skuldkänsla mot familjen. 

Ses som offer 

Färingsö är en behandlingsanstalt vilket innebär att de som kommer till fängelset har narkotikaproblem. 

– Kvinnorna är i sämre skick när de kommer hit, berättar Anna-Carin Bergström, en av fem programledare på anstalten. 

Hon har arbetat på Färingsö i 15 år och berättar att kvinnor får vara i fred i sin destruktivitet längre. De ses som offer i domstolarna – offer för omständigheterna och offer för män. 

– När en man generellt börjar som kriminell och sedan övergår till att ta droger, börjar en kvinna med droger och blir kriminell för att underhålla det missbruket. Kvinnorna som sitter här kommer ofta in för narkotikabrott, drograttfylla och stöld. Rån är ovanligt men ökande. 

Ingen hälsar på

Längs den slingriga vägen mot Färingsö ligger också Svartsjö, en anstalt för män. Män utgör 95 procent av personerna i svenska fängelser och deras livssituationer skiljer sig ofta från kvinnors.  

–  Köerna ringlar sig långa kring storhelgerna vid Svartsjö. Männen har positiva nätverk omkring sig, de har fruar och barn med fungerande liv, berättar Anna-Carin och konstaterar: 

– Hit kommer ingen på storhelgerna.

Majoriteten av de som sitter på Färingsö har barn som omhändertagits, kontakten med dem är dålig eller inte existerande. 

– Det är en stor sorg förstås. Många av kvinnorna har till exempel hundar på utsidan, eftersom man har ett behov av att visa omsorg.

Äldre pojkvän introducerade dem för droger

Många som går i Anna-Carins program från trasiga hem.

– I programmen har många föräldrar som missbrukar. Vissa började tidigt tillsammans med sina föräldrar. 

De kvinnor som kommer hit har dock en vanligt förekommande nämnare:

– En äldre pojkvän som introducerat dem för droger när de var unga. Kanske så tidigt som 12-13 år gamla. 

Sara beskriver Färingsö som en chans att vila ut  och äta upp sig. Under helgerna är kvinnorna lediga och spelar spel. Narkotikanbrottslingar spelar bingo med skattesmitare och rånare. Ibland har de hemmagjort spa med ansiktsmasker. 

Enligt henne går det att forma riktiga vänskapsrelationer innanför murarna. Men visst, hon skulle ha svårt att vara vän med någon som skadat ett barn eller djur. 

– En kvinna lämnade oss förra veckan. Hon var en underbar person. Så vi hade torsdagsmys där vi tonade hennes hår och fixade hennes ögonbryn så att hon skulle vara snygg när hon kom ut.

Hårprodukter och nagellack är hårdvaluta på Färingsö. Det behöver inte smugglas in som i Orange is the new black utan går att köpa i kiosken. Det finns en stor chans att kvinnan de just sa adjö till kommer tillbaka. Majoriteten som lämnar anstalten återfaller nämligen i brott. 

– Tjena! Trist att se dig fast kul att se dig, brukar jag säga. Men när det blir längre och längre mellan gångerna eller brotten inte längre är grova så får man ändå hopp, berättar Anna-Carin Bergström som nu börjar nu se döttrar till de mammor hon en gång behandlat. 

– Det känns tragiskt när det går i arv på det sättet. Men vi har även personer som sitter här som undrar "hur kom jag hit egentligen?"

Räknar dagarna

Så vänjer man sig någonsin vid att sitta inlåst?

– Människan är anpassningsbar, så ja, man vänjer sig faktiskt vid det, konstaterar Sara. 

– Men det är klart, ibland tittar man på vissa som sitter länge och tänker "herregud, sju år här". 

Själv blir hon frigiven senare i år och räknar dagarna tills hon släpps. 

– Nu kommer jag inte tillbaka förrän... förrän de rullar in mig i en rullstol, säger och hon skrattar ett av de där skratten som blivit vanligare innanför murarna än utanför.

***

Sara heter egentligen något annat.