Malin steriliserade sig för sin bebisfobi: "Jag spyr rakt ut"

Ända sedan Malin var liten har hon känt obehag när det kommer till barn och graviditeter. Det gjorde att hon utvecklade en oerhört stark fobi för barn, bebisar, graviditeter och förlossningar.

Idag är Malin 28 år och bor i en mindre svensk kuststad. Hennes ovanliga fobi är inget som någon talar öppet om, men hon misstänker att problemet är vanligare än vad många tror.

– Mitt liv är meningsfullt, spännande och innehållsrikt. Jag vill inte vara fast med barn eller tvingas anpassa mig. Jag tycker inte att barn är gulliga eller söta och vill inte ha någon snorig, illaluktande individ som ska klänga på mig, säger Malin till Nyheter24.

Att som ung tjej vara ointresserad av barn är ett redan tabubelagt ämne i dagens samhället, men Malin känner rena äckelkänslor inför tanken på att bli gravid.

Malin vill berätta öppet om sina upplevelser för att få folk att förstå att den här fobin finns. Bildkälla: Pixabay (bilden är en genrebild)

– Jag minns att jag redan som barn tyckte att det var äckligt när mina mostrar, fastrar och dagmamma gick runt med stora magar och berättade om hur det växte ett barn där inne.

Hon funderade mycket på hur fostret hade kommit in i magen och hur det skulle komma ut därifrån. Om nätterna drömde hon ofta mardrömmar om att hon var gravid och ha en stor mage.

"Jag släppte honom rakt ner i golvet"

En dag när Malin var drygt fyra år fick hon veta att hon hade fått en ny kusin, som de skulle åka och träffa på sjukhuset. När Malin såg sin mamma gulla med det nyfödda barnet mådde hon illa. Själv uppfattade hon bara kusinen som "en skrynklig och ful rödrosa sak".

Under besöket satt Malin på en stol nära dörren och kände sig obekväm. Hennes moster frågade om hon ville hålla den nyfödda bebisen som då bara var ett dygn gammal.

– Jag skakade skräckslaget på huvudet och protesterade högt, men mamma sa åt mig att sluta fåna mig och la honom i min famn. Då fick jag panik och släppte honom rakt ner i golvet. Självklart var det hemskt gjort, men jag var ett barn som blev tvingat.

Nyfödd bebis. Bildkälla: Pixabay (bilden är en genrebild)

Tack och lov klarade sig den lilla nyfödda kusinen utan skador, men Malin fick en rejäl utskällning av de vuxna i rummet vilket gjorde att hon började gråta. Men hon kände ändå ingen ånger.

När Malin blev några år äldre och förstod hur barn blev till så blev hon livrädd så fort föräldrarna pussades eller kramades. Hon förstod ju vad det skulle kunna leda till.

– Trots att vi inte var troende hemma så bad jag varje kväll "Fader vår" med kupade händer och avslutade bönen med att säga: "Snälla, gode Gud gör så att mamma och pappa inte får några fler barn, amen". Det blev en säkerhetsgrej helt enkelt.

Klippte av huvudet på dockorna

När kompisarna under uppväxten ville leka mamma, pappa, barn valde Malin alltid att vara hund. Lekar med dockor ignorerade hon totalt. Hemma hade Malin inga dockor, utan bara gosedjur.

Ibland fick hon en docka i present, men så snart hon fick chansen smög hon in på sitt rum och klippte av huvudet på dockorna, helt enkelt för att de liknade bebisar.

Rädslan för bebisar och gravidmagar höll i sig under hela Malins barndom.

Malin älskade djur under uppväxten och föredrog deras sällskap. Bildkälla: Pixabay (bilden är en genrebild)

– Jag tyckte bara att bebisar skrek, luktade konstigt och bajsade och spydde överallt. Dessutom gillade jag inte hur folk blev omkring små barn, sådär fjäskiga och fascinerade av allt som har med bebisar att göra.

Istället vände sig Malin till djuren. Hon älskade de flesta slags djur, men framförallt hundar.

– Jag fattade att hundvalpar också kom från en hunds mage, men det var ingenting som kändes obehagligt för mig. Det var en hund, ingen människa. Jag hade inget emot djurbebisar överhuvudtaget.

"Spydde rakt ut över bänken när jag såg fostret"

Malin har alltid varit noga med att poängtera att hon aldrig tänker skaffa barn. Under barndomen möttes hon av nedlåtande skratt och kommentarer från vuxna om att hon kommer ändra sig när hon blir äldre.

– Redan då störde det mig något enormt och jag började nästan alltid gråta och blev sur. Jag har alltid haft väldigt lätt för att gråta och gör det när jag blir arg, rädd, sårad, förnedrad eller något annat som innebär starka känslor.

Åren gick, men Malin kände precis likadant även upp i tonåren. Hon var inte lika utåtriktad och utvecklad som sina jämnåriga klasskompisar, utan beskriver sig själv som ganska barnslig. Det ledde till att hon ofta kände sig totalt osynlig eller som en hackkyckling, eftersom att hon fick utstå både psykisk och fysisk misshandel i skolan.

Små bebisfötter är det gulligaste många vet, men absolut inte för Malins del. Bildkälla: Pixabay (bilden är en genrebild)

Fristaden blev att vistas i skogen eller på en så kallad 4H-gård, där hon tillbringade hela sina somrar.

En av de mest obehagliga upplevelserna för Malin, var under en biologilektion i skolan. Där skulle de få se en film om hur barn blev till, vilket eleverna självklart redan hade full koll på.

Men Malin hade aldrig sett det så grafiskt tydligt tidigare, med filmklipp som visade hur spermier simmade och borrade in sig i ett ägg som sedan utvecklades till ett foster.

– Någonstans där, när fostret började få ögon och organ, då spyr jag rakt ut över hela bänken. Jag tyckte det var så fruktansvärt obehagligt.

Möttes av skratt och förnedring

När Malin skulle börja gymnasiet flyttade hon hemifrån och började i en skola 25 mil från sin hemstad. Det blev en stor vändning för henne att äntligen slippa sina mobbare. Dessutom fick hon skaffa sin egen hund och var väldigt lycklig.

Det var även under gymnasiet som Malin gjorde sexuell debut. Många oroar sig över att det ska göra ont att ha sex första gången, men för Malins del var rädslan för att bli gravid helt överväldigande, eftersom hon inte hade hört talas om något preventivmedel som verkligen kunde vara 100 procent säkert.

– Det var ju inte direkt skönt och det hela var ju över rätt fort. Vi använde kondom och jag såg hur sperman låg där i kondomen efteråt och att den var hel. Men jag hade seriöst panik och fick fly in på toan där jag fick en ångestattack. Inte för att jag hade haft sex, utan på grund av rädslan att bli gravid. Tänk om någon liten spermie hade läckt ut.

Inte ens dubbla preventivmedel kändes tillräckligt säkert för Malin. Bildkälla: Pixabay (bilden är en genrebild)

I den helt nya bekantskapskretsen var det oundvikligt att det började pratas om framtidsplaner, karriär och familjedrömmar.

– När folk fick höra att jag inte tänkte skaffa några barn och att jag inte gillar barn så möttes jag av samma sak som när jag var yngre igen. Skratt och den förnedrande inställningen att jag kommer ändra mig.

Sakta men säkert började tack och lov hennes närmaste vänner ändå inse att Malin verkligen menade allvar med hur hon kände inför bebisar och gravida.

"Som att ha mask i magen"

– Det händer ibland att jag zappar på TV:n och får upp scener där kvinnor föder barn och får sitt barn lagt på bröstet. Ofta gråter de av lättnad och glädje. Jag har så länge jag kan minnas också gråtit när jag sett det, men av ren rädsla för att det skulle kunna hända mig. Min värsta mardröm är något som händer dygnet runt och dagligen för andra och det är hemskt att se för mig.

När Malin var 26 år orkade hon inte längre leva med den överväldigande rädslan.

– Sen har vi ju det här med graviditeten. Tänk att ha något levande som växer inuti en. Hur det kan låta som något underbart för någon har jag så svårt att förstå, jag ser det mer som att ha mask i magen. Jag får sådan fruktansvärd panik av tanken på hur en människa med organ och kroppsdelar ska bildas inne i mig, växa och sen pressas ut genom slidan.

Ingreppet misslyckades

Tillslut hade Malin bestämt sig. Den enda utvägen för att kunna leva ett drägligt liv var att sterilisera sig.

Ingreppet skulle ske genom en metod som heter Essure. Innan ingreppet fick Malin ta hormoner som skulle göra slemhinnan extra tunn, för att underlätta processen. Hon mådde väldigt dåligt av hormonerna och räknade ner dagarna tills ingreppet skulle vara avklarat.

Malin var sövd under ingreppet och minns ingenting, förrän hon vaknade av att det spände i underlivet och hon fick höra från personalen att de var tvungna att avsluta, att ingreppet hade misslyckats.

Malins (som egentligen heter något annat) privata bild i samband med steriliseringen. Bildkälla: Privat

– Det tog ett tag innan jag insåg vad de hade sagt. När det gick in ordentligt fick jag en panikångestattack och började gråta hysteriskt och hyperventilera. Sköterskorna försökte lugna mig men jag kände bara att jag inte orkade mer och att jag hellre tog livet av mig eller blev inlagd med övervakning på psyk.

Malin fick veta att de skulle göra en ny operation med hjälp av titthålskirurgi, men att det skulle ta flera månader att få en ny tid för det. När läkaren såg Malins starka reaktion på beskedet insåg han allvaret och ordnade en ny tid redan efter några veckor.

I början av februari i år var det äntligen dags för den slutgiltiga operationen. Återhämtningstiden har varit påfrestande berättar Malin, men nu börjar magen bli normal igen och såren har läkt fint, även om de kliar.

"En enorm befrielse"

När det kommer till att ha sex så har Malin alltid kunnat njuta av det, men det har ändå inneburit en spärr tidigare av rädslan att bli gravid. Trots att hon under perioder använde både p-piller och kondom så kändes det inte helt tryggt.

Innan steriliseringen har Malin förbrukat fler graviditetstest än de allra flesta, gissar hon, men hon har aldrig blivit gravid.

– Efter steriliseringen har jag haft sex två gånger och jag märkte direkt att jag kunde slappna av på ett helt annat sätt än tidigare. Det är en enorm befrielse att veta att det inte kommer bli något barn. Jag hoppas och tror att det här kan få mig att bli mer avslappnad och kanske våga släppa män nära inpå, på ett djupare plan.

Nu kan Malin äntligen njuta av sex fullt ut. Bildkälla: Pixabay

"Jag är inget monster"

Det spelar ingen roll hur många gånger Malin har fått höra att hon kommer ångra sig om hon steriliserar sig. För henne har det aldrig varit ett beslut, utan en självklarhet.

– Jag tycker verkligen inte om barn, men jag skulle självklart aldrig skada ett barn och inte heller tveka inför att rädda livet på ett barn. Jag är inget monster, jag tycker bara inte om barn och vill i största möjliga mån undvika dem.

Missa inte Sofia Sundberg Larssons viktiga berättelse om hur det är att leva med diagnosen vaginism och varför hon drabbades av den.

Här kan du också läsa om en ny slags terapibehandling som ska kunna hjälpa personer med exempelvis stor fobi mot spindlar.

Glöm inte att ladda ner vår app för att få full koll på de senaste nyheterna. Finns på Google Play och App Store.