Det var i förrgår natt som ledaren WikiLeaks, A Post Postscript, publicerad på sidan Opinion-NYTimes.com, först började spridas. I texten verkade före detta New York Times-chefredaktören Bill Keller ställa sig helt på Wikileaks och Julian Assanges sida då han kritiserade de sanktioner och bojkotter som läckorganisationen mött från kreditkortsföretagen Visa, Mastercard och American Express.

Det är viktigt att man ser Wikileaks arbete som något värt att skydda under den amerikanska konstitutionens första tillägg, där yttrandefriheten slås fast som okränkbar, skrev han och fortsatte: 

“Som jag gång på gång sagt (...) skulle jag betrakta försök att kriminalisera Wikileaks publiceringar (...) som en attack mot oss alla, och jag anser att mainstream-media bör skynda till deras försvar.”

Att Keller, som tidigare kallat Assange arrogant och konspiratorisk, bekände sida på detta sätt var en smärre sensation. Flera högprofilerade amerikanska twittrare länkade till texten, däribland New York Times-medarbetaren Nick Bilton och yttrandefrihetsadvokaten Geoffrey King.

Kort efteråt började emellertid vissa ana oråd. Det faktum att ledare hos New York Times alltid publiceras på deras vanliga hemsida, NYTimes.com, och inte på den nu gällande sidan Opinion-NYTimes.com, var en ganska glasklar ledtråd på att texten inte var vad den utgav sig för. Dessutom stod några små detaljer på den i övrigt välgjorda fejksidan ut, till exempel att de två boktitlar som nämndes i slutet av ledaren inte - som brukligt är för New York Times - omgärdades av citationstecken.

När Bill Keller själv i upprörda versaler kunde bekräfta att han minsann inte var den Bill Keller som skrivit “Wikileaks, A Post Postscript”, bekräftades misstankarna och sanningen stod klar: Texten var en lyckad bluff som många, inte minst New York Times-anställda själv, hade svalt med hull och hår.

På morgonen den 29:e juli var man följaktligen nyfiken på vem som kunde arrangerat en så trovärdig fejksida. Snabbkollar visade att Opinion-NYTimes.com registrerats redan i mars i år, och att flera av citaten i texten kom direkt från en intervju som Keller några dagar tidigare gjort med sidan GigaOm.

Dessutom hade ett twitterkonto som såg misstänkt likt Kellers egna, fast med ett stort “i” istället för ett av l:en i hans namn, bett olika New York Times-skribenter retweeta texten. Det var detta Nick Bilton föll för, och det var ännu ett tecken på hur väl förberedd bluffen varit. Några timmar senare verkade mysteriet få sin lösning i och med en tweet från Wikileaks själva:

Viss tveksamhet råder dock fortfarande om huruvida detta verkligen är gåtans svar, eftersom en organisation som försöker arrangera en blockad mot New York Times efter dess uteblivna tidigare stöd för Wikileaks var snabbare på att twittra ut länken än Wikileaks själva.

Efterspelet till historien har ändå hunnit komma igång. Är detta ett bevis på journalisters slarv, eller är det tvärtom ett tecken på hur snabbt internet kan avslöja bluffar? Det tog trots allt bara några timmar för artikelns trovärdighet att fullständigt haverera. Samtidigt avslöjar en sökning på länken att intet ont anande tidningsläsare fortfarande twittrar ut den som autentisk - så vem förlorar egentligen på händelsen, journalister eller läsare?

Även Wikileaks har fått kritik för tilltaget, eftersom man menar att en läckorganisation som har läsarens tillit som största tillgång absolut inte får äventyra sin trovärdighet på detta sätt.

“I wish these were my final words on the existential drama that is WikiLeaks, but don’t get your hopes up”, avslutar den falska Bill Keller sin omdebatterade text och det tonläget är ironiskt nog väldigt lämpligt. Vad en historia som denna berättar om nätet, trovärdighet och Wikileaks liv och leverne kommer säkert visa sig. Men inte idag.