Nyheter24 fortsätter sin intervjuserie Flashback Talks. Idag med revisionistmotståndaren Vänlige Viktor. 2012-09-09 08:30

FLASHBACK. När jag cyklar Södermälarstrand ner från Slussen, mot den vita hotell- och restaurangbåten Rygerfjord, känns det som en cirkel är på väg att slutas. Det var där jag för första gången träffade antirasisten och Flashback-medlemmen Vänlige Viktor.

Då var Flashback den plats jag lade all ledig internettid på. Ungefär som en World of Warcraft-spelare bygger upp sin paladin eller priest skrev jag hundratals inlägg där jag ansträngde mig för att vara läsvärd och rolig – allt för att bli kändare och mer respekterad på forumet. Det var min bekräftelsefix.

Mitt i detta hörde VV (som han i dagligt tal kallas) av sig och frågade om jag ville möta upp honom och några andra flashbackare över en öl. De tyckte jag verkade vara trevlig. Det var våren 2008.

– Jag tror att mellan 2006 och 2008 var det väldigt många som visste vem jag var på forat. Idag är det väl knappt någon, säger han obekymrat. För VV är inte bekräftelsen samma incitament till att hänga på Flashback som det varit för mig.

Skilsmässan ledde till Flashback

Han är en 53-årig före detta försvarsanställd som har bott i Stockholm i hela sitt liv. Han har ett brett leende, en uppmärksam blick, och när vi först träffades var mitt intryck av honom ungefär ”den här mannen vill jag ha som gudfar”. Han gillar hundar, och har själv en belgisk vallhund. Fram till 2005 var han gift, men sen skilde de sig och när han blev singel upptäckte han Flashback.

– Då när jag hamnade där så var det på grund av en dipp i livet, det var skilsmässa och förra hunden dog och, ja, vad fan ska man göra? Då satt man där på kvällarna.

VV använde forumet som en social livlina, en plats att sköta det vardagliga småpratet på när det i och med skilsmässan tystnat där hemma. Han hängde i Laidback, den lite slappare forumdel som är stängd för icke-medlemmar, och pratade om livet och döden med främlingar bakom fjärran datorer. Ett annat underforum som dock skulle locka hans intresse än mer var det för diskussioner om historierevisionism.

– Där finns ett gäng som förnekar förintelsen, helt enkelt påstår att den aldrig har inträffat. Första gången jag tittade in där måste ha varit någon gång 2006. Jag tänkte att ”det här är en samling galningar”. Man möts ju omedelbart av en vägg av information som man egentligen inte har en aning om huruvida den stämmer eller ej.

Typ detaljfakta alltså?

– Exakt, en massa detaljfakta som man inte känner till. Då började jag försöka lära mig för att kunna diskutera - mycket av det jag kan om förintelsen idag har jag lärt mig där. Och efter ett tag tycker jag det skiner igenom att det bara är en massa bullshit man möts av. Men om man inte kan något är det svårt att bemöta även bullshit.

VV uppskattar att cirka 90 % av hans 4 000 inlägg på forumet är placerade i revisionistdelen. Sedan han upptäckte den, och blev förbannad på snacket där inne, har han nämligen lagt hundratals timmar på att argumentera mot dem. Diskutera, bråka och inte minst jävlas.

 – Jag tycker genuint illa om folk som klankar ner på andra människor beroende på deras ursprung och hudfärg. Jag tycker man kan klanka ner på folk för vad de gör, inte för hur de ser ut.

Diskussionerna i revisionistdelen är ofta uppretade och i höga tonlägen. VV siktar alltid på att argumentera med fakta i ryggen.

– Men jag svävar ut ibland, blir förbannad och trycker till dem. Huvudsyftet är ju att få bort dem, att få dem till noll och intet.

Han tror sig vara genuint ogillad av sina meningsmotståndare, men verkar strunta i det. De flesta argument han möter har han ändå sett förut.

– Ena dagen är det Auschwitz, andra dagen är det falska vittnen, tredje dagen pratar man om Zyklon B, och sen börjar det om. Ibland ansluter nya skribenter, ofta med gamla argument som har tuggats flera gånger förut.

Att det finns revisionister, ja till och med nazister på Flashback är inte okänt: när bilden av forumet ska målas upp är det något färgstarkt polariserande som skribenter gärna plockar med. Att det finns också människor som i dagar, veckor och månader tragglar vidare i att faktiskt säga emot dem, där och då, och argumentera på plats istället för på upphöjda kultursidor, är kanske mer överraskande för den ovane Flashback-besökaren. Men VV känner sig inte förbisedd.

– Det är min grej det här, vad andra tycker och tänker, samhället i stort, det bryr jag mig inte så mycket om.

"Ibland är man väldigt hårt engagerad i några veckor"

Det är en regnig dag, vi sitter inne i restaurangdelen av Rygerfjord. Frånsett ett tyskt par som under tystnad trycker i sig varsin pannbiff är vi ensamma. Då kommer Vänlige Viktors fru tillbaka från promenaden med hunden. Efter att de skiljde sig 2005 höll de en varm vänskap vid liv, och på sistone har den gradvis gått över till kärlek och äktenskap. Igen.

Och sedan tystnaden där hemma brutits har VV:s aktivitet på Flashback minskat. Det är normalt, tänker han. Att revisionisterna nu obehindrat ska ta över Flashback oroar han sig inte för. Det finns en handfull andra som fortsätter debattera mot dem och därmed tar över hans fackla.

– Ibland är man väldigt hårt engagerad i några veckor, sedan är det någon annan som är engagerad några veckor. Så är det för revisionisterna också.

Den där ölen vi tog 2008, han, jag och några andra användare, blev den första av en lång rad träffar. Alltid på Rygerfjord, alltid med Vänlige Viktor som samordnare och någon sorts centrum. Jag lärde så småningom känna båtens bartender tillika hotellets receptionist, Nattis, och började komma dit bara för att träffa henne och hennes vänner. Sen, när jag träffade min flickvän, klickade det även dem emellan och snart jobbade hon där.

Den här hösten har dock många av det gamla gardet på båten gått skilda vägar. Nattis jobbar sällan där, och min flickvän har börjat plugga. Vi ses inte så ofta på Rygerfjord, och jag får numera min bekräftelse från andra ställen än Flashback. Livet ville annorlunda. Vänlige Viktor äter en jordnöt och tittar ut genom fönstret, ut mot Stadshuset på andra sidan strömmen. 

– Jag tror att man väldigt ofta har en intensiv period i livet där man fastnar på såna här ställen. Sen dör intresset ut.